Nattljusen kommer från Nordamerika. De har förmodligen odlats sedan 1600-talet i Europa som prydnadsväxter; från Småland känner vi dock inga uppgifter förrän från tidigt 1800-tal (Hylte Femsjö, se primäruppgifter). I Sverige representerar förekomster i det fria dels förvildning, dels spridning med transporter av olika slag. Alla arterna har en förkärlek för öppen, torr, störd, sandig eller grusig mark, t.ex. järnvägsområden, grustag, industrimark och vägkanter.
Småarterna behandlas på olika sätt av olika författare. Vissa, särskilt i Nordamerika, sammanfattar dem till ett litet antal mycket varierande arter, andra, t.ex. den ledande europeiske experten Krzysztof Rostański, accepterar småarterna som arter. Det senare synsättet har de sista åren slagit igenom i Norden, och en del skäl talar för detta: de olika småarterna är konstanta, igenkännliga och har olika invandringshistoria och dynamik. Man förlorar biologisk information om man negligerar dessa enheter.
Under inventeringen hade dock detta synsätt ännu inte avsatt några spår i flororna, och man kallade därför i stort sett alla nattljus (utom det storblommiga jättenattljuset) för O. biennis. Det har endast i begränsad omfattning varit möjligt att kontrollera lokalerna i efterhand, och våra uppgifter om släktet redovisas därför kollektivt. De fåtaliga säkert bestämda fynden redovisas separat under varje art.
Första fynd
Bygdenamn och bruk
Variation
Utbredning
Funna i 390 rutor; tidigare uppgifter från 114 rutor. Ganska vanliga i östra Småland, i resten av landskapet ganska sällsynta och i stor utsträckning bundna till järnvägarna och stationssamhällena. På kartan avtecknar sig exempelvis stambanan och järnvägen Växjö–Karlskrona.