ängsvädd
Succisa pratensis
Mer information om arten
Ängsvädd växer på måttligt torr till måttligt fuktig, ljusöppen till lätt beskuggad, näringsfattig mark. Den förekommer i och vid kärr, såväl fattiga som rika, samt i övergångarna mellan torr och fuktigare mark på stränderna av sjöar och vattendrag, ofta tillsammans med pors Myrica gale och blåtåtel Molinia caerulea. Den förekommer även i fuktig, ogödslad betesmark och var förr ett framträdande inslag i slåtterängarna – i vissa trakter, t.ex. i sydöstra Småland, är den en god indikator på tidigare slåtterhävdad mark. Även om arten gynnas av bete och slåtter kan den stå kvar ganska länge efter upphörd hävd. Särskilt framträdande och blomrik blir den i den ´älskliga fasen´ när igenväxningen just börjat. Numera ser man kanske oftast ängsvädden i restbestånd på åkerrenar, längs småvägar och vid stigar.
Funnen i 1337 rutor; tidigare uppgifter från 260 rutor. Mycket vanlig i större delen av Småland men med lägre frekvens inom ett område i sydost och i kustbandet; saknas i klippskärgården. – Ursprunglig.

Första fynd

Tidigast noterad ´på wåtagtiga ängar´ omkring Jönköping (Wåhlin 1769 under namnet Scabiosa Succisa).

Bygdenamn och bruk

dyfwelsbet (Linné 1725; jordstammen har använts mot hud- och halssjukdomar; den egendomliga formen förklarades med att den blivit avbiten av djävulen, som missunnade människorna dess helande kraft); ängablad (Linné 1741); knappvädd (Scheutz ms); blåknappar (Scheutz ms); blåmånsa (Vide 1966); prinsaknappar (Västbo; J. Christoffersson ms 1993b). Vissa namn delades med åkervädd Knautia arvensis; se under denna.

Variation

Exemplar med vita blommor är sällsynta.
karta