Denna art, som kommer från Mongoliet och södra Sibirien, har under 1900-talet på grund av sitt utseende, sin köldhärdighet och sin tålighet mot torka ofta använts till friväxande häckar. Den förvildas (men tydligen inte lika lätt som spärroxbär C. divaricatus) genom fågelspridda frukter och påträffas särskilt på sandig, grusig eller stenig mark, t.ex. i skogsbryn, gles lövskog, bergbranter och grustäkter samt på vägkanter. Några gånger har den noterats som kvarstående.