påsklilja
Narcissus pseudonarcissus
Mer information om arten

Påsklilja är ursprunglig i västra Europa (norrut till norra England). I Sverige är den inte spontan men mycket gammal som prydnadsväxt. Den odlades i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Narcissus sylvestris, pallidus, calyce luteo [skogsnarciss med bleka blommor och gult foder], på svenska gohla påskliljor). Den odlades i Hylte Femsjö på Elias Fries’ tid (E. Fries 1825–26) men tydligen mindre ofta än pingstlilja, och var allmänt odlad i inre Småland i mitten av 1800-talet (Scheutz 1864). Detta gäller fortfarande, men dagens sorter är annorlunda.

Påskliljan brukar stå kvar länge vid ödetorp och i gamla trädgårdar. Dessutom förvildas den lätt. Man anträffar den utanför trädgårdar och kyrkogårdar, nära stränder, i lövbryn och beteshagar, på vägslänter och utfyllnadsmark. Någon gång kan man få se stora, förvildade bestånd i fuktig hag- eller ängsmark.

Första fynd

Tidigast angiven från Älmhult Stenbrohult Möckelsnäs av J. Flygare (1768; avhandlingen var skriven av Linné): ´In pratis Smolandiae, Mycklenäs dictis, suam habet sedem [i en småländsk äng, kallad Möckelsnäs, på egen hand inkommen]´, men försvunnen därifrån redan i mitten av 1800-talet (Scheutz 1854).

Bygdenamn och bruk

gullilja (Virserum, J. Christoffersson ms 1993b).

Variation

Gammaldags påskliljor är mera småvuxna och även småblommigare än de moderna sorterna. En vanlig typ har ganska blekt gula blommor med mörkare pip, en annan har starkt fyllda blommor och kalkblad, som på utsidan är gröna. Möjligen har dessa olika utbredning (Jansson & Persson 2004), men formerna har tyvärr inte redovisats separat under inventeringen.

Utbredning

Funnen i 982 rutor; tidigare uppgifter från 21 rutor. Vanlig i stora delar av landskapet men något sällsyntare i delar av västra och nordöstra Småland. – Kvarstående och förvildad; bofast.

karta