Påsklilja är ursprunglig i västra Europa (norrut till norra England). I Sverige är den inte spontan men mycket gammal som prydnadsväxt. Den odlades i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Narcissus sylvestris, pallidus, calyce luteo [skogsnarciss med bleka blommor och gult foder], på svenska gohla påskliljor). Den odlades i Hylte Femsjö på Elias Fries’ tid (E. Fries 1825–26) men tydligen mindre ofta än pingstlilja, och var allmänt odlad i inre Småland i mitten av 1800-talet (Scheutz 1864). Detta gäller fortfarande, men dagens sorter är annorlunda.

Påskliljan brukar stå kvar länge vid ödetorp och i gamla trädgårdar. Dessutom förvildas den lätt. Man anträffar den utanför trädgårdar och kyrkogårdar, nära stränder, i lövbryn och beteshagar, på vägslänter och utfyllnadsmark. Någon gång kan man få se stora, förvildade bestånd i fuktig hag- eller ängsmark.