Parkgröe är ursprunglig i Mellaneuropa och har kommit in med sydtyskt gräsfrö, som användes i parkgräsmattor och ibland på banvallar under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet (Hylander 1943a). Arten är mycket konkurrenskraftig och bildar ofta täta, tuviga bestånd. Den finns kvar på de flesta sedan tidigare kända lokaler och har ofta spritt sig till skogsbryn, gräsplaner och vägkanter i omgivningarna. Ibland växer den tillsammans med vitfryle Luzula luzuloides, som också ingick i fröblandningarna.
Första fynd
Först insamlad av H. Johansson 1898 i Västervik Gladhammar i en ´löfäng S vid järnvägen 1,6 km Ö om Fårhults stn´ (belägg i S). På denna plats (7G0h 1-2-) sågs parkgröet senare, ymnigt, 1928–67 av Erik Almquist (ms 1975) och 1945–80 av Birger Danielsson (ms). – Först publicerad från trakten av Jönköping av von Porat (1917). Lokalen var säkerligen Ljungarum Råslätt i parken (7E0a 3413), där E. Asplund tog den 1908 (belägg i LD och UPS). Den återsågs i samma parkområde 1990 (MsT RgL IC) och 2006 (MsT HT).
Utbredning
Funnen i 51 rutor; tidigare uppgifter från 17 rutor. Sällsynt. – Sentida inkomling; bofast.
Lokaler
Osäkra uppgifter.
Eksjö Eksjö (E. Almquist enligt Hård ms 1924); väl ett misstag, då såväl förstahandsuppgift och belägg som återfynd saknas. Jönköping Huskvarna 1869 (J. Wickbom i S under namnet P. sudetica, bestämd till parkgröe av ThK 1994); troligen etikettförväxling; vid denna tid var inte parkgröe känd från landet, och platsen är en klassisk lokal för storgröe Poa remota (tidigare kallad P. sudetica).
