rödklint
Centaurea jacea
Rödklint växer på torr till fuktig, ofta grusig eller sandig jord, dock inte där markens pH är alltför lågt. Vid havet är den ett karakteristiskt inslag i zonen närmast ovanför strandängen. Vidare finner man den på driftvallar, i skogsbryn samt i örtrika torrängar på berghyllor, blockmarker, grusåsar och backar. I ogödslade betesmarker kan den växa såväl i torra ek- och björkhagar som i fuktängar. Den anträffas också på igenväxande åkrar samt på vägkanter och åkerrenar. Arten är slåttergynnad men missgynnas av intensivt bete. Den ökar vid begynnande igenväxning men försvinner ofta några decennier efter det att hävden upphört.
Funnen i 1054 rutor; tidigare uppgifter från 268 rutor. Vanlig utom i västra tredjedelen av landskapet och i östra fattigområdet, där arten bara är ganska vanlig eller (i nordväst och sydväst) ganska sällsynt. – Ursprunglig.
Funnen i 1054 rutor; tidigare uppgifter från 268 rutor. Vanlig utom i västra tredjedelen av landskapet och i östra fattigområdet, där arten bara är ganska vanlig eller (i nordväst och sydväst) ganska sällsynt. – Ursprunglig.
Första fynd
Former av rödklint med avvikande blomfärg (se nedan) noterades i tidiga handskrifter av Linné, först utan lokal (Linné ms 1728), sedan från Stockanäs i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1729), i båda fallen under namnet Jacea nigra pratensis latifolia. – Först i tryck i Flora svecica (Linné 1745a), indirekt genom att det småländska namnet knappar nämndes.
Bygdenamn och bruk
knappar (Linné 1745a och 1751), knappört (Scheutz ms); järnört (Femsjö; E. Fries ms 1810a).
Variation
Blommorna är sällan vita. Linné (ms 1727, 1728) uppgav vitblommig rödklint från Älmhult Stenbrohult Stockanäs; där fanns dessutom rödblommiga exemplar med vita kantblommor. – Mängdförhållandet mellan fransiga och hela holkfjäll varierar ganska mycket.
