Anemone hepatica
Blåsippa växer halvöppet till ganska skuggigt på torr till frisk, väldränerad mark; den undviker våta eller fuktiga lokaler. Arten utvecklar sig bäst på näringsrik mull. Den är kalkgynnad och förekommer västerut särskilt på grönsten. Oftast ser man blåsippan i ädellövskog, gärna under lind och hassel i gamla lövängsområden, i ekbackar samt i mullrik granskog. Den växer gärna i sluttningar, gläntor och bryn. Växten uppträder ofta tillsammans med vispstarr Carex digitata och kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus (´blåsippsmossa´).
Blåsippan tycks ha ökat under 1900-talet åtminstone i delar av Småland (Karlsson & Nosslin 1994), troligen på grund av igenväxningen och på grund av att skogsbetet har upphört – blåsippan är beteskänslig. Den tål kalhuggning men kan likväl slås ut av ett hårt drivet skogsbruk. Vid alltför stark beskuggning går blåsippan tillbaka.
Första fynd
Bygdenamn och bruk
Variation
Utbredning
Funnen i 1213 rutor; tidigare uppgifter från 411 rutor. Mycket vanlig i östra Småland och på höglandet, allt sällsyntare åt söder och väster, saknas längst i sydväst. Några förekomster, särskilt i väster, härrör från utplantering. – Ursprunglig.
Lokaler
Spontana lokaler för fylld blåsippa.
Högsby Fågelfors (Wallin 1976; två typer) = 100 m V Hytten (5G8a 3037), ek-, björk-, tallskog, 1992 (GW).
Jönköping Huskvarna Huskvarnabergen (Söderström 1984). Månsarp Taberg, 1920-talets början, ett stånd i hasselsnår (S. Suneson); Taberg, annan lokal 1982 (T. Andell), 1983 (S. Suneson), ett stånd i lågörtgranskog; Tacklasberget, 1970-talet (R. Carlsson); alla dessa uppgifter enligt Suneson (1985).
Kalmar Hossmo 1 km ONO säteriet (4G5f ), lövdunge, ett stånd, 1981 (ThK SK TH).
Nybro Kråksmåla Lindshult, Hinsåns dalgång (5G4a), 1988 (Koch-Schmidt 1988).
Västervik Törnsfall Ängsjöns NV-ände (7G2h 0518), 2000 (BtE). Västrum S om Helgerum (6G7j 3822), stenig blandskogssluttning, 1989 (AtT, belägg i OHN). Överum 1949 (E. Malmström enligt Stenar ms 1950).
