Ringblomman härstammar från Medelhavsområdet. I Sverige har den odlats som prydnadsväxt sedan mycket länge. Den fanns i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné 1732; i tre former, enkla, dubbla och prolifierande ´med blomma uhr blomma´), och den är fortfarande vanlig i småländska täppor. Den självsår sig lätt och påträffas på jordhögar, vägkanter och avfallsplatser.
Funnen i 156 rutor; tidigare uppgifter från 27 rutor. Fynden är ojämnt fördelade, troligen därför att arten ej alltid antecknats; flest noteringar föreligger från kusten i söder samt från trakten av Oskarshamn, Tranås och Västervik. – Tillfälligt förvildad.