slåttergubbe
Arnica montana
Slåttergubbe växer på torr till måttligt fuktig, ofta näringsfattig och sur mineraljord. Den är en sällskaplig växt, som trivs bäst på öppen, ogödslad gräsmark med låg vegetation. Man finner den också på renar och längs stigar samt, som relikt från mer öppen vegetation, i gles löv- och blandskog. Arten är en karaktärsväxt för gammaldags slåtterängar och betesmarker.
Slåttergubben har påträffats i de flesta rutor och måste i stora delar av Småland betecknas som allmän. Likväl är det en växt som minskat påtagligt. I många rutor sågs den under inventeringen endast som enstaka vegetativa exemplar utmed skogsvägar och liknande. De viktigaste anledningarna till minskningen är att slåttern har upphört samt att betesmarker gödslats, planterats med skog eller växt igen. Arten har svårt att finna nya typer av växtplatser och måste därför betecknas som en i längden hotad art.
Funnen i 1167 rutor; tidigare uppgifter från 360 rutor. Vanlig eller ganska vanlig i större delen av Småland men saknas längst i nordost samt – numera – inom en några mil bred zon närmast kusten. – Ursprunglig.
Slåttergubben har påträffats i de flesta rutor och måste i stora delar av Småland betecknas som allmän. Likväl är det en växt som minskat påtagligt. I många rutor sågs den under inventeringen endast som enstaka vegetativa exemplar utmed skogsvägar och liknande. De viktigaste anledningarna till minskningen är att slåttern har upphört samt att betesmarker gödslats, planterats med skog eller växt igen. Arten har svårt att finna nya typer av växtplatser och måste därför betecknas som en i längden hotad art.
Funnen i 1167 rutor; tidigare uppgifter från 360 rutor. Vanlig eller ganska vanlig i större delen av Småland men saknas längst i nordost samt – numera – inom en några mil bred zon närmast kusten. – Ursprunglig.
Första fynd
´På alla ängar och backar i Småland´ (Linné ms 1729 under namnet Arnica Scrodæri). – I tryck först hos Linné (1745a under namnet Doronicum foliis caulinis oppositis [med motsatta stjälkblad]), men utan närmare uppgifter. De tidigaste lokalerna är Växjö Östra Torsås Ingelstad och Älmhult Stenbrohult på Snickelien, noterade 1741 (Linné 1745b under namnet Arnica).
Bygdenamn och bruk
Bygdenamn. De båda sidoställda korgarna kallades i nordöstra Kronobergs län drängen och pigan. Det var deras uppgift att visa den toppställda korgen, som kallades slåttragubben eller slåtterkarlen, att det var dags att börja slå ängen: ”Då slåttergubben faller ao, ska lien sättas pao” (J. Christoffersson ms 1993b). Vanliga namn på hela växten var horsafibbla (Linné 1751, E. Fries ms 1810a) och hästfibbla (Linné 1745a). Det förra förekom särskilt i västra Småland, det senare är känt från Blädinge och Väckelsång (Vide 1966, som också anger hästört från Hallaryd och oxablomma från Urshult). Växten kallades även midsommarblomma (spridda socknar) eller johannesblomma (Arby), brudgummablomma (Väckelsång), knektört (Hallaryd) och snusgubbe (Vimmerby); samtliga dessa namn hos Vide 1966. – Linné 1755: ”Bönderna i Småland använder bladen som snus, varvid den framkallar nysning liksom Helleborus ... bladen röks också liksom tobak”).
