åkerspärgel
Spergula arvensis
Åkerspärgel växer på frisk till fuktig, näringsfattig och sur, helst sandblandad jord. Den uppträder som ogräs i sandiga åkrar med vårsäd eller rotfrukter och i trädgårdsland, förr också på myrodlingarnas torv – enligt Allvin (1846) ´det mest skadande af alla ogräs´ i Västbo härad (mot västgötagränsen väster om Värnamo). Då den anträffas i mängd är detta ett tecken på att jorden behöver kalkas och dräneras. Växten är också vanlig på vägkanter (där den oftast står alldeles utanför asfaltkanten) liksom på grusplaner och skräpmark. Åkerspärgeln är konkurrenssvag men där utrymme ges utvecklar den gärna massbestånd.
I Mellaneuropa har åkerspärgel odlats i stor skala som foderväxt; tydligen odlades växten i viss omfattning även i Halland (Georgson m.fl. 1997) och på Öland (Sterner 1986), men i Småland har nog spärgelodlingen varit begränsad. Den enda funna uppgiften är från Sävsjö Vrigstad ´under senare åren odlad´ (Wetter ms 1894).
Dessutom finns det två raser av åkerspärgel som har anpassats till att växa som ogräs i lin – de är stora, kala, fågrenade och storfröiga, och deras kapslar är mycket stora och öppnar sig bara i toppen. De liknar i alla dessa egenskaper lin och följer lätt med i skörden och vid uttröskningen av linfröet. Den ras som har klubblika utväxter på fröna heter jättespärgel ssp. maxima, medan den med släta frön heter linspärgel ssp. linicola. Jättespärgeln har tidigare varit rätt spridd som linogräs i Sverige men är nu försvunnen (sista säkra fynd 1925); linspärgeln är däremot bara påträffad tre gånger i vårt land (ej i Småland).
Vid inventeringen av Smålands flora har vi sökt jättespärgel, men vi har försummat att dokumentera eventuella skillnader i foderspärgelns och sydspärgelns utbredning, vilket är särskilt synd eftersom skillnaden är lätt att se och mellanformerna är få. Utgivningen av Flora Nordica 2 (Jonsell 2001) förändrade emellertid läget och något kan därför sägas om underarternas förekomst i landskapet.
Funnen i 1390 rutor; tidigare uppgifter från 212 rutor. Mycket vanlig. – Gammal kulturföljeslagare.
I Mellaneuropa har åkerspärgel odlats i stor skala som foderväxt; tydligen odlades växten i viss omfattning även i Halland (Georgson m.fl. 1997) och på Öland (Sterner 1986), men i Småland har nog spärgelodlingen varit begränsad. Den enda funna uppgiften är från Sävsjö Vrigstad ´under senare åren odlad´ (Wetter ms 1894).
Dessutom finns det två raser av åkerspärgel som har anpassats till att växa som ogräs i lin – de är stora, kala, fågrenade och storfröiga, och deras kapslar är mycket stora och öppnar sig bara i toppen. De liknar i alla dessa egenskaper lin och följer lätt med i skörden och vid uttröskningen av linfröet. Den ras som har klubblika utväxter på fröna heter jättespärgel ssp. maxima, medan den med släta frön heter linspärgel ssp. linicola. Jättespärgeln har tidigare varit rätt spridd som linogräs i Sverige men är nu försvunnen (sista säkra fynd 1925); linspärgeln är däremot bara påträffad tre gånger i vårt land (ej i Småland).
Vid inventeringen av Smålands flora har vi sökt jättespärgel, men vi har försummat att dokumentera eventuella skillnader i foderspärgelns och sydspärgelns utbredning, vilket är särskilt synd eftersom skillnaden är lätt att se och mellanformerna är få. Utgivningen av Flora Nordica 2 (Jonsell 2001) förändrade emellertid läget och något kan därför sägas om underarternas förekomst i landskapet.
Funnen i 1390 rutor; tidigare uppgifter från 212 rutor. Mycket vanlig. – Gammal kulturföljeslagare.
Första fynd
Först publicerad från landskapet av Linné (1745a) genom att det provinsiella namnet skorv nämns. Med noggrannare lokalisering först omnämnd av Wåhlin (1769) från Jönköping Jönköping, ´ymnigt i all vårsäd´.
Bygdenamn och bruk
Åkerspärgel har ovanligt många äldre namn. Den heter skorf hos Linné (1745a); namnen skorv och skarv brukades över hela Småland, ibland med en förled: svinskorv (Abrahamsson 1963), pinnskorv (Lidhult; Vide 1966). Hos Scheutz (ms) står spergel; spärg var det vanliga namnet i större delen av landskapet (Vide 1966). Vide anger också gråsparvel från Blackstad, vildspärgel från Långaryd och Gränna, det senare väl i motsats till odlad spärgel. Från Långaryd har Vide snärje. I Jönköpings län användes tuska och liknande (Vide 1966); formen tuskar finns från Fryele hos Forsander (ms 1810), torsk från Vrigstad hos Wetter (ms 1894). Från flera socknar anges kyska, gyska och liknande, från tre socknar i sydligaste Småland knutnarv (Vide 1966). Ytterligare namn är pinnasvek (Scheutz ms), klackgräs (Kalmar; Bolin 1933) och tallpinnegräs (Vimmerby; Vide 1966; bladen har liknats vid tallbarr, jämför pinnskorv och pinnasvek ovan).
Variation
Åkerspärgeln varierar efter ett intressant mönster. Fröna, som är runda och svarta med en smal vit vinge, kan antingen vara släta (foderspärgel ssp. sativa) eller tätt försedda med små, vita, klubblika utväxter (sydspärgel ssp. arvensis). Sydspärgel har i Europa en sydligare utbredning än foderspärgel, vilket beror på att dess frön gror bättre än foderspärgelns i varma och torra klimat; foderspärgeln bildar däremot fler kapslar och gror snabbare i kallare och fuktigare klimat och har därför ett övertag där (New 1958). Båda har odlats som kreatursfoder (Hjelmqvist 1950).