Ängskavle växer ljusöppet eller i måttlig skugga på fuktig till ganska torr, helst näringsrik mark. Mest finner man den på kulturbetingade ståndorter, t.ex. renar, gårdsmiljöer och igenväxande eller svagt hävdad gräsmark. Ängskavle kan dock även påträffas i mera naturlig vegetation vid åstränder och i lövsumpskog, men det är osäkert om arten är ursprunglig här.

Arten har odlats som vallväxt – redan Linné (1755) rekommenderade den för torrlagda, tuviga kärr – och den fanns i utsädeskataloger från nuvarande Svalöf AB från 1893 till 1963 (Lyhagen 1991). En stor del av de nutida förekomsterna är troligen kvarstående eller förvildade från sådan odling. Detta gäller särskilt västra Småland; vid 1800-talets mitt fanns arten ´ej vester om Växjö, om icke odlad´ (Scheutz 1864).

Att ängskavlen inte bara är odlad och förvildad i Småland visas dock av primäruppgiften och av talrika, mest opublicerade uppgifter från tidigt 1800-tal. Om detta vittnar även Wetters (ms 1894) beskrivning av artens förekomst i Sävsjö Vrigstad: ´friska ängar, isynnerhet s.k. ´bol´ [glest trädbevuxen slåttermark] t.a. Har under senare år börjat odlas´.