gräslök
Allium schoenoprasum
Mer information om arten

Gräslök är spontan i den småländska klippskärgården, där den växer i klippspringor och skrevor, i regel högst några tiotal meter från vattnet. Dessutom odlas arten sedan gammalt som kryddväxt (fanns exempelvis i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult, Linné ms 1732 under namnet Cepa sectilis, juncifolia, perennis, på svenska då som nu gräslök). Man finner den ofta kvarstående vid ödetorp och gårdar eller förvildad där avfall deponerats, oftast nära bebyggelse. Även som kulturflykting trivs gräslöken bäst på torr, stenig mark, i bergig terräng, på torrbackar eller på stenmurar, och den kan bli mycket riklig på hällmark kring bebyggelse.

Första fynd

Tidigast noterad 1741 av Linné på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult och publicerad av honom därifrån (Linné 1745b). – Linné använde beteckningen ´Cepa, alvarlök´ för den växt han fann på Blå Jungfrun. Rühling (1997) föreslog att Linné egentligen avsåg backlök A. oleraceum, som nu är den vanligaste av arterna på ön. I dagboken från 1741 använde Linné beteckningen Cepa fertilis, som lika gärna kan avse backlök som gräslök. Linnés namnval i tryck liksom tidpunkten för besöket (26 juni), då gräslöken blommar men inte backlöken, tyder dock på att det rört sig om gräslök.

Variation

Trädgårdsgräslök (var. schoenoprasum) skiljer sig från skärgårdsgräslök (var. jurmoënse) genom att vara mera högvuxen och bladrikare; vidare anges den ha en tydlig, upptill grenad jordstam men inte någon lök (Hylander 1953). Varieteterna har dock inte hållits isär under inventeringen. Båda kan ha vita blommor i stället för lilaröda.

Utbredning

Funnen i 661 rutor; tidigare uppgifter från 79 rutor. Som spontan vanlig vid kusten söderut till Oskarshamn Döderhult Påskallavik. Som förvildad ganska vanlig i hela landskapet.

karta