Svalört växer på frisk eller fuktig, näringsrik jord, helst i lövskuggade miljöer men även helt öppet. Främst ser man den i anslutning till gårdar och bebyggelse, i fuktiga slänter och stråk i betesmarker (särskilt vid näringsberikning), i gårdskanter och gårdsdungar, parker, gräsmattor och trädgårdar (där den även kan växa ganska torrt). Men den förekommer även i mera naturlig miljö i bäckdalar, lövkärr och sumplövskog samt i mullrik lövskog, särskilt i gläntor, bryn och snår. Vid havet finns den i strandskog och på strandvallar. Den växer ofta tillsammans med vårlök Gagea lutea.
Svalörten finns ofta i stor mängd och blir ibland allenarådande. Förökningen sker på vegetativ väg – vår ras, vanlig svalört ssp. ficaria, sätter sällan eller aldrig frukt men bildar rikligt med groddknoppar från bladvecken. Även de lätt lossnande, spolformiga rötterna bidrar till att sprida växten.
Under 1900-talet har svalörten ökat starkt och vidgat sin utbredning. En jämförelse med äldre uppgifter visar exempelvis stark ökning i Tingsryd Älmeboda och angränsande socknar (Karlsson & Nosslin 1993, 1994). Scheutz (1864) angav att svalört på hans tid saknades i västra Småland, och Hård (1924) kände bara en enda lokal därifrån, Ljungby Ljungby (Gadamer ms 1919).
Första fynd
Utbredning
Funnen i 899 rutor; tidigare uppgifter från 175 rutor. Vanlig i de östra två tredjedelarna av Småland (utom i vissa områden), sällsynt västerut. – Ursprunglig men inom stora områden en sen kulturföljeslagare.
