olvon
Viburnum opulus
Skogsolvon
Olvon växer oftast på fuktig till måttligt torr mulljord, ofta på genomsilad mark och gärna tillsammans med hassel. Typiska miljöer är gles, ängsartad löv- och granskog, bergbranter, bäckraviner, alkärr och stränder. Förr var olvon ett vanligt inslag i slåtterängarna. Nu uppträder växten ofta längs vägar, på betesmark och i bryn. På torr mark kan man finna den på ekbackar och i åsslänter. Arten har även odlats som prydnadsväxt, och den kan ibland ses kvarstående vid gammal bebyggelse eller torpruiner.
Funnen i 1305 rutor; tidigare uppgifter från 290 rutor. Vanlig eller mycket vanlig i större delen av Småland, ganska vanlig längst i väster, sällsynt i norra och mellersta kustbandet. – Ursprunglig.
Olvon växer oftast på fuktig till måttligt torr mulljord, ofta på genomsilad mark och gärna tillsammans med hassel. Typiska miljöer är gles, ängsartad löv- och granskog, bergbranter, bäckraviner, alkärr och stränder. Förr var olvon ett vanligt inslag i slåtterängarna. Nu uppträder växten ofta längs vägar, på betesmark och i bryn. På torr mark kan man finna den på ekbackar och i åsslänter. Arten har även odlats som prydnadsväxt, och den kan ibland ses kvarstående vid gammal bebyggelse eller torpruiner.
Funnen i 1305 rutor; tidigare uppgifter från 290 rutor. Vanlig eller mycket vanlig i större delen av Småland, ganska vanlig längst i väster, sällsynt i norra och mellersta kustbandet. – Ursprunglig.
Första fynd
Tidigast noterad 1741 av Linné på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult (Linné 1745b under namnet Opulus).
Bygdenamn och bruk
Bygdenamn. Mycket vanliga namn, särskilt i östra delen av landskapet, var olvon, olvonbär, olvonbärsbuske och olvonträd. I södra Småland dominerade eljon, ellon, älnabär och liknande. Linné (1745a) skriver olgonträd; i Forsander ms 1816 står olvenaträd (Fryele), i Fries ms 1810a och Scheutz ms elnaträd. Midsommarkrans tycks ha varit särskilt vanligt i norra Kalmar län (Bruce ms 2) men har också antecknats från Hallaryd och Hovmantorp (midsommarsblomma från Väckelsång). Namnet benved anges från skilda socknar, bl.a. från Fryele (Forsander ms 1810); den hårda veden kunde användas till små snickeriarbeten. Från några spridda socknar finns hållsbär antecknat (användes mot håll; jämför hållebär för fläder Sambucus nigra) medan halsbär citeras hos Knutz 1957. Nedsättande namn är ormbär (Blackstad), rävbensbuske (Fryele) och troligen fårbär (Almundsryd). Alla namn utom de som särskilt anges är hämtade från Vide (1966).
Variation
En odlad sort är snöbollsbuske, V. opulus ‘Roseum’. Hos den är även de inre blommorna i blomställningen stora och sterila. Den är gammaldags: Linné såg den i trädgården vid sitt barndomshem i Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Opulus floribus castratis [olvon med sterila blommor], på svenska snöboll). Den kan inte sprida sig men ses ibland som kvarstående (noterad från nio platser under inventeringen men säkert ofta förbigången).
