Vintergröna är ursprunglig i mellersta och södra Europa samt i sydvästra Asien. I Sverige odlas den som prydnadsväxt – framför allt som marktäckare men även för sina tidiga, intensivt blå blommor. I Småland noterades den först som odlad från Västervik Västervik 1770 (Holmberger 1780), därefter från Värnamo Fryele Earyd och Växjö Drev Braås (Forsander ms 1809b, ms 1811); vid Braås uppfattades den ett sekel senare som förvildad (Lindwall 1908). Scheutz (1864) upptog vintergröna bland i landskapet allmänt odlade växter men nämnde ingenting om förvildning.
Idag ser man vintergröna oftast vid ödetorp, kring gammal bebyggelse och på kyrkogårdar, men även spridd med utkast till vägrenar, skogsbryn och lövdungar. Arten tycks inte sätta frukt men sprider sig vegetativt, särskilt på skuggiga eller måttligt solöppna platser med frisk, mullrik jord. Ofta bildar den stora bestånd som förkväver annan markvegetation.
Arten har säkerligen ökat under 1900-talet, särskilt på grund av upphörd hävd kring de många torp och smågårdar som har övergivits.
Funnen i 1222 rutor; tidigare uppgifter från 99 rutor. Vanlig eller mycket vanlig i söder och öster, ganska vanlig i väster. – Förvildad; bofast.