bergkorsört
Senecio sylvaticus
Mer information om arten
Bergkorsört växer på mycket torr till måttligt torr, oftast näringsfattig, mullrik eller sandig jord. Den anträffas på berghyllor och hällar även längst ut på skärgårdsöarna. I vanlig skogsmark finns den i markens fröbank, och den slår upp kraftigt på hyggen, där den utnyttjar det frigjorda kvävet och ofta dominerar något år innan mjölke Epilobium angustifolium och kruståtel Deschampsia flexuosa tar över. Förr i tiden växte den ofta på svedjelanden.
Man finner även bergkorsört på platser med gles vegetation kring gårdar, i åkerkanter och grustag, på vägkanter och skräpmark, däremot mera undantagsvis som trädgårdsogräs.
Kanske har arten ökat under 1900-talet som en följd av det omfattande kalhyggesbruket. Scheutz (1864) bedömde den som ´icke sällsynt´ i inre Småland. Hade den uppträtt med dagens frekvens borde den ha kallats ´allmän´.
Funnen i 1402 rutor; tidigare uppgifter från 178 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.

Första fynd

På ett svedjeland en kvarts mil norr om Sävsjö Vrigstad [´Vrekestad´] såg Linné 1741, på väg hem från Öland, i stor myckenhet en korsört ´som aldrig tillförene blivit sedd i Sverige´. Han publicerade sitt fynd i den botaniska reserapporten (Linné 1741b) under namnet Senecio foliis pinnatifidis denticulatis, florum radiis revolutis linearibus [korsört med parflikiga tandade blad och tilbakarullade smala strålblommor]´.

Bygdenamn och bruk

munkafes, gastafes (växten, som förr var ett vanligt ogräs på svedjor och i sädesåkrar, dammar starkt då man tröskar; Vide 1966).