Blågull anses vara ursprunglig i södra Norge och har i övrigt en stor spontan utbredning på norra halvklotet. I Sverige är den praktfulla arten nog överallt förvildad från prydnadsodling (men åtminstone i Härjedalen och Jämtland sedan mycket länge). Från Småland är den känd i odling sedan Linnés tid: den fanns i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732) under namnet Polemonium, på svenska Grekisk Walrian. Den förvildas på fuktig eller frisk, mullrik jord, t.ex. i lövskogsbryn och rösen, vid stränder, i dikeskanter och slänter.
Funnen i 479 rutor; tidigare uppgifter från 32 rutor. Ganska vanlig i västra och centrala Småland, sällsynt österut. – Förvildad; bofast.