H. grupp Silvaticiformia, H. sektion Sylvatica
De flesta skogsfibblearter växer på frisk till torr, mer eller mindre basrik, beskuggad mark, gärna i sluttningar. Typiska miljöer är näringsrika skogsbranter med ädellövskog eller gran, gärna på grönsten. Vissa arter, som granfibbla H. pellucidum, finner man nästan enbart i gammal sluten granskog, medan andra föredrar mer ljusöppna och kulturbetingade miljöer. Det finns dock arter som även, eller rentav huvudsakligen, växer i trivialare skogsmark och på vägskärningar – ett exempel är tallfibbla H. scandinaviorum. En art, hällfibbla H. stenolepis, växer gärna i klippbranter och rasmarker. Kunskapen om de enskilda arternas krav är dock ännu bristfällig.
Tidigare var skogsfibblefloran synnerligen rikt utvecklad i lövrik, ogödslad, sent slagen ängsmark (K. Johansson 1923, Haglund 1963); detta framstod rentav då som skogsfibblornas huvudbiotop. Denna miljö är nu i stort sett borta, vilket innebär att skogsfibblorna har gått tillbaka starkt sedan 1900-talets första decennier. Som ett exempel fann man på 1890-talet 26 arter i lövängarna kring Aneby Askeryd Bordsjö; idag verkar skogsfibblor helt saknas där. Även i trakten av Nässjö Nässjö har en stor utarmning kunnat konstateras (T. Karlsson m.fl. 2005). Olika arter har – beroende på olika miljökrav – drabbats olika hårt, men detta kvarstår att närmare utforska.
Åtskilliga arter kom in med centraleuropeiskt gräsfrö i slutet av 1800-talet och påträffas i parker kring herrgårdar och säterier. De utreddes av Hylander (1943a). Denne hade dock ett mycket snävt artbegrepp och några av hans arter har senare slagits samman (Tyler 2004b).
I Småland har 75 arter av skogsfibblor påträffats. Av dessa är 62 ursprungliga och 12 gräsfröinkomlingar (H. aterrimum, H. baliophyllum, H. contaminatum, H. cyrtocladum, H. durum, H. grandidens, H. hastato-ovatum, H. intercedens, H. monstrosum, H. pachyodon, H. stenocranoides och H. torticeps), medan en (ljus flikfibbla H. limitaneum) nog är inkommen i sen tid på annat sätt.
Arttätheten är störst på höglandet kring Nässjö och söder om Vättern. I detta område finner man de socknar som har det högsta artantalet: Nässjö Nässjö (35 arter), Norra Solberga (34), Barkeryd (32), Malmbäck (27), Eksjö Eksjö (33) samt Jönköping Månsarp (29) och Rogberga (27). Artantalet är bara något lägre öster och nordost om detta område. I södra delen av höglandet faller det däremot ganska abrupt söder- och västerut. Det minskar ytterligare mot söder och sydväst, så att endast 7 arter är kända från den sydvästra delen av landskapet. I de sydligaste socknarna förekommer på sin höjd bara någon enstaka art.
Funna i 939 rutor; tidigare uppgifter från 260 rutor. Mycket vanliga i nordöstra hälften; allt ovanligare mot söder och väster och sällsynta längst i sydväst. – Dels ursprungliga, dels sent inkomna men bofasta.