Styvmorsviol växer öppet på torr och basfattig mark (men undviker dock de suraste miljöerna). På tunn jord på hällar är den ibland marktäckande, i inlandet såväl som i klippskärgården, särskilt när hällarna näringsberikas genom lövfall, betesgång eller sjöfågel. Den förekommer även i klippbranter och på klippkrön. Styvmorsviolen växer också gärna på torr, sandig och grusig mark, exempelvis i torrängar med gles och låg vegetation, på betesvallar och i magra, brukade och obrukade åkrar. Andra vanliga kulturbiotoper är stengärdesgårdar, vägkanter, banvallar, grustag, jordhögar och skräpmark.
Första fynd
´Blomstren här på skogen voro Ranunculus bulbosus, Viola tricolor, Chrysosplenium och Cerastium [knölsmörblomma, styvmorsviol, gullpudra och en arv]´, skrev Linné när han 1741 färdades genom Holaveden i norra Tranås Säby (Linné 1745b). – Tidigast i tryck dock i Flora svecica (Linné 1745a) genom att det småländska namnet styvmors violer angavs.
Bygdenamn och bruk
Namn som styvmorsblomster (bl.a. Linné 1745a), styvmorsblomma och styvmorsviol var vanliga i hela landskapet. Namnen skatblomster, skatblomma, skatört, skatviol och skatfötter är däremot endast kända från västra Småland. Andra namn, som syftade på de mörka och ljusa fälten i blomman var natt och dag (flera socknar, mest i södra hälften av landskapet men även i Misterhut och Oskarshamn) samt blå himmel och vita fönster (Högsby). Kråkviol (Berga) är troligen nedsättande. I Hallaryd och Källeryd förekom sammetsblomma respektive sammetsört. I Torsås kallades växten svalblomma (den börjar blomma när svalan kommer), i Västrum dagvänder (Bruce ms 2), i Västbo härad Helga Trefaldighetsblomster (J. Christoffersson ms 1993b), i Hässleby käringtand (Bruce ms 2), i Mönsterås svartingsskärsblomma (påfallande på den sandiga ön Svartingsskär; Domeij 1948). Då ingen annan källa anges finns namnen hos Vide (1966).
