gråfibbla
Pilosella officinarum
Hieracium pilosella
Gråfibbla växer solöppet i låg vegetation på torr, näringsfattig och oftast även basfattig mineraljord, exempelvis hedartad gräsmark, igenlagda åkrar, vägskärningar, jordtäckta stenmurar och block, grustag och hällmarker. I välhävdade miljöer, t.ex. naturbetesmarker och välklippta gräsmattor, kan arten även förekomma på svagt fuktig mark. Genom sina långa, snabbt framväxande revor är gråfibblan en framgångsrik kolonisatör på nyligen avröjd, torr mark.
Funnen i 1403 rutor; tidigare uppgifter från 264 rutor. Mycket vanlig i hela landskapet. – Ursprunglig.
Gråfibbla växer solöppet i låg vegetation på torr, näringsfattig och oftast även basfattig mineraljord, exempelvis hedartad gräsmark, igenlagda åkrar, vägskärningar, jordtäckta stenmurar och block, grustag och hällmarker. I välhävdade miljöer, t.ex. naturbetesmarker och välklippta gräsmattor, kan arten även förekomma på svagt fuktig mark. Genom sina långa, snabbt framväxande revor är gråfibblan en framgångsrik kolonisatör på nyligen avröjd, torr mark.
Funnen i 1403 rutor; tidigare uppgifter från 264 rutor. Mycket vanlig i hela landskapet. – Ursprunglig.
Första fynd
Pilosella uniflora sågs ´allmänt i ängarna´ kring Eksjö Eksjö när Linné passerade staden 1741 på väg till Öland (Linné 1745b).
Bygdenamn och bruk
musöron (Månsson 1628, Hagelberg 1766, E. Fries ms 1810a); kalvarumpa.
Variation
Gråfibblan förökar sig delvis genom apomixi och ett stort antal småarter har tidigare urskilts baserat på variation i hårighet, utlöparnas längd, blomställningens uppbyggnad (enkel eller grenig) och blommornas färg. Drygt hundra sådana småarter är kända från Småland, men numera har man uppgivit försöken att systematisera mångfalden. Deras namn redovisas därför inte här.