Arten päron anses ha uppstått i Kaukasus genom urval från vildpäron P. pyraster och inkorsning av ett par närstående arter från Främre Asien (Kutzelnigg & Silbereisen 1994). Päron har odlats i Sverige åtminstone sedan medeltiden. Från Småland vet vi att Nils Linnaeus i början av 1700-talet odlade flera olika slags päron i Älmhult Stenbrohult, bland annat bergamotter och bonkretänger (’Bon Chrestier’), nu sällsynta sorter (Linné ms 1732). – En småländsk specialitet är Gränna rödpäron. Vad som uppgavs vara moderträdet stod kvar ända in på 1950-talet och anges planterats på 1600-talet. Traditionen berättar att sorten infördes av Per Brahe från Tyskland. Emellertid har den inte gått att identifiera med någon europeisk sort, och det är kanske troligare att den uppstått lokalt genom frösådd. Grännapäronet var en gång mycket spritt i svensk odling men har nog nu spelat ut sin roll.

Odlade päronträd står ofta kvar vid ödetorp och övergivna gårdar. Dessutom finner man inte sällan päron på vägkanter, åkerrenar och åkerholmar, på betesmarker eller i öppen blandskog, i regel som enstaka exemplar. Sådana förekomster kan vara belägna långt från bebyggelse, t.ex. i strandsnår eller i klippskrevor på havsstränder.

Pyrus pyraster är inhemsk på hela europeiska fastlandet norrut till Östersjöns kust, och en förekomst av denna art i sydligaste Sverige och längs ostkusten vore inte otänkbar. För Smålands del talar dock bristen på riktigt gamla fynd emot att det skulle finnas ett ursprungligt element bland de vildväxande päronen.