besksöta
Solanum dulcamara
Mer information om arten
Besksöta växer naturligt på fuktig eller våt, näringsrik jord. Den påträffas framför allt vid åar och bäckar samt på sjöstränder (ofta i vassarna vid näringsrika sjöar eller i snårig strandskog), men också i lövkärr med al samt i näringsrik löv- och gransumpskog. Vid havet växer den på klapperstränder, tångvallar och driftränder samt i klippskrevor, även på ytterskären. Arten är kulturgynnad och förekommer vid diken och dammar samt – ibland på ganska torra platser – på betesmarker, i trädgårdar, kring ladugårdar och ödetorp, på gammalt murverk samt på utfyllnader, banområden och tippar.
Hela växten är giftig och undviks av betande djur. Den kan emellertid ibland påträffas i mullansamlingar i trädkronor, dit den förts med fåglar, som utan att skadas äter bären.
Funnen i 987 rutor; tidigare uppgifter från 249 rutor. Vanlig i stora delar av landskapet men ganska sällsynt i östra fattigområdet och traktvis i västra Småland. – Ursprunglig.

Första fynd

Först angiven av Linné (1745a), indirekt genom att det småländska namnet hållbär citerades. Första lokaluppgift är från Alvesta Mistelås (Hagelberg 1766).

Bygdenamn och bruk

kvesebär (botemedel mot ”kvesa” = reumatism; Vide 1966); hållbär (Linné 1745a; medel mot håll); trollbärris (Linné 1725); ormbär (Hagelberg 1766; Scheutz ms; Westerlund ms 1847).

Variation

Bladen har i regel en karakteristisk pillik bas, men mindre väl utvecklade blad är ibland tumvantelika (med basflik bara på ena sidan) eller saknar bladflikar helt. Vid havet är växten ofta låg och har något köttiga, svagt håriga blad. – Vitblommig nattskatta förekommer sällsynt.
karta