Revigt saltgräs växer i havsstrandängar och är vanligt på svenska västkusten, på Ölands västkust och vid södra Gotlands kuster. Förekomsten på fastlandets ostkust har varit mycket sämre känd med endast ett fåtal fynd, de flesta från äldre tid. Under 1996–98 sökte dock Åke Widgren arten längs kusten i Blekinge och södra Småland och kunde dokumentera en i stort sett sammanhängande förekomst från skånegränsen till Kalmar Ljungby Ljungbyholm (Widgren 1998) med strölokaler norrut till Mönsterås Ålem, som tills vidare är svensk nordostgräns på fastlandet. Arten bör sökas på de båda nordliga lokaler som här upptas som osäkra, och den återstår att återfinna i Kalmar.
Arten är i Småland spädare och mera småväxt än på svenska västkusten, och den förekommer sparsammare än där. Den växer på flacka, välbetade, ganska exponerade strandängar, där den formar små rena fläckar allra längst ut mot vattnet. I mindre väl betad vegetation kan den klara sig intill flata stenhällar där konkurrensen är nedsatt. Den kan också växa i vegetationslösa sänkor, skonor, i välbetad strandäng. Arten blommar i juli och blomningstiden är kortare än hos de andra saltgräsen, något som kan bidra till att arten förbisetts så länge. Det hårda betet bidrar också till att blomningen blir obetydlig. Lättast är arten att känna igen på senhösten, när de krypande vegetativa skotten är väl utvecklade. Dessa skiljer sig från krypvenens Agrostis capillaris på att bladen är smala, hopvikta och styva (krypvenen har breda och platta blad med längre snärp).
Första fynd
Utbredning
Funnen i 12 rutor; tidigare uppgifter från 4 rutor. Sällsynt men fortfarande otillräckligt känd. – Ursprunglig.
Lokaler
Samtliga lokaler.
Kalmar Dörby Ramsöviken 1922 (N. Blomgren enligt Sterner ms 1). Hagby 600 m N Hagbyudd (4G3f 2202), välbetad havsstrandäng, i yttersta kanten, små bestånd, 1997 (ÅW, belägg i OHN). Halltorp Värnanäs 800 m S Gloen (4G2e 1208), hårt betad havsstrandäng, den exponerade ytterkanten, små bestånd, 1997 (ÅW, belägg i OHN). Kalmar 1898 (G. Löfgren i GB, bestämning C. Blom 1927), 1910 (G. Ekström i OHN); Fredriksskans se primäruppgifter; Johanneslund (N. Blomgren enligt Sterner ms 1); Kraners hägne (Westerlund 1853); Kullö 1890-talet ´Likadan Glyceria växer äfven på Kullö´, notering av K. F. Dusén på belägg från Lindö (se nedan), ca 1920 (N. Blomgren enligt Sterner ms 1); Lindö 1897 (K. F. Dusén i LD S och UPS under namnet Glyceria baltica (jämför Puccinellia capillaris × maritima), 1924 (N. Blomgren i LD och S); en av Skallöarna (N. Blomgren enligt Sterner ms 1); S om slottet, havsstrand, 1894 (K. F. Dusén i S och UPS, delvis under namnet Glyceria baltica, bestämd till P. maritima av ThK 1985); Svinö 1887 (H. G. Simmons i LD och UPS, G. Trägårdh i LD och S), 1890-talet (K. F. Dusén enligt Lindeberg 1898 under namnet Glyceria baltica), 1920-talet (N. Blomgren enligt Sterner ms 1); Ängö, stranden åt SO, 1897 (K. F. Dusén i UPS under namnet ***, ombestämning C. G. Alm). Kläckeberga Värsnäs 1939 (R. Sterner i GB). Ljungby 200 m VSV Kalvskärsudd (4G4f 4009), strandbete, 1991 (GW OS, belägg i GW:s herbarium, !ThK); Vassmolösa Kalvö, sydöstra udden (4G4f 4913), kotrampad fläck i havsstrandäng, 1998 (ÅW); Vassmolösa Kalvö, östra sidan (4G5f 0013), lerig skonbildning i havsstrandäng, 1998 (ÅW, belägg i OHN). Ryssby Venenäs 700 m NO Lindö (4G9h 1546), skonbildning i havsstrandäng, 1998 (ÅW JC, belägg i OHN). Voxtorp Ekenäs 130 m V Jönseskärs sydspets (4G3e 0133), hårt betad havsstrandäng, i yttersta kanten, litet bestånd, 1997 (ÅW, belägg i OHN).
Mönsterås Ålem udden O om Skuteholm (5G2i 3205), välbetad havsstrandäng med skonor, 1998 (ÅW JC, belägg i OHN).
Torsås Söderåkra 450 m ONO Grisbäck (3G9d 0412), betad havsstrandäng, i ytterkanten, litet bestånd, 1996 (ÅW, belägg i S); 900 m S Grisbäck (3G8d 4408), betad havsstrandäng, i ytterkanten, ganska riklig, 1996 (ÅW, belägg i S), 1998 (ÅW, belägg i OHN); 270 m VNV Minneskär (4G1d 2444), måttligt betad havsstrandäng, yttersta kanten, 1997 (ÅW, belägg i OHN); NV-sidan av Ökö (4G0d 2927), hårt betad havsstrandäng, i ytterkanten, litet bestånd 1997 (ÅW, belägg i OHN); Örarevets V-sida, 200 m N Stackaskärs O-udde (4G1e 2901), betad fuktig strandäng, sparsam, 1983 (ThK, belägg i S).
Osäkra uppgifter.
Oskarshamn Döderhult Littleön 1919 (Sterner ms 1); uppgiften ifrågasattes av Rühling 1997 på grund av att den var isolerad och att belägg saknas. Västervik Västervik (Scheutz enligt Hartman 1861 under namnet Glyceria maritima); belägg saknas.
