fjällskära
Saussurea alpina
Fjällskära är en nordlig art med sammanhängande utbredning i inre Norrland från norra Dalarna och nordvästra Hälsingland norrut. I södra Sverige finns två lokalgrupper, förutom den småländska en i Västergötland (ett femtiotal förekomster norr om Ulricehamn med utposter på Falbygden). Ett lika isolerat förekomstområde finns i Estland.
Fjällskäran växer på fuktig, översilad mark med god näringstillgång. I norra Skandinavien verkar den inte vara kalkfordrande, men i södra Sverige är den en utpräglad kalkindikator. Här växer den i anslutning till rikkärr (ofta kalkkärr), men inte i de blötaste delarna utan på tuvor och andra upphöjningar, i fuktängskanter och i kontakten med skog. Den kan växa i gles skog på fuktig mark men kommer till god utveckling bara i öppen miljö. – Från de småländska förekomsterna gavs vegetationsanalyser och detaljerade biotopbeskrivningar av Fridén (1979). Återkommande följeslagare är darrgräs Briza media, hirsstarr Carex panicea, kärrtistel Cirsium palustre, älggräs Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, slåtterblomma Parnassia palustris, blodrot Potentilla erecta och ängsvädd Succisa pratensis; kalkpåverkan är mera påtaglig i mossfloran (klotuffmossa Palustriella falcata, kalkkammossa Ctenidium molluscum, kalkkällmossa Philonotis calcarea och gyllenmossa Tomentypnum nitens) och genom förekomst av sumpäggsvamp Bovista paludosa. I källor på växtplatserna sågs ibland kalkutfällning över mossmattor och naket grus.
Markerna utmed Lillån har tidigare använts till slåtter (dokumenterat sedan början av 1700-talet). Ännu 1955 var ett par områden slåtterhävdade medan resten betades måttligt. Hävden upphörde 1967, och 1979 var igenväxningen i full gång. Nu är större delen av området skog. På den västra dellokalen sågs 2006 endast ett par svaga vegetativa plantor (ThK), men på den östra fanns ännu 2006 ett 30-tal ex (MgE m.fl.).
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från samma ruta (se primäruppgifter). Mycket sällsynt. – Ursprunglig.
Fjällskäran är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings län.
Fjällskäran växer på fuktig, översilad mark med god näringstillgång. I norra Skandinavien verkar den inte vara kalkfordrande, men i södra Sverige är den en utpräglad kalkindikator. Här växer den i anslutning till rikkärr (ofta kalkkärr), men inte i de blötaste delarna utan på tuvor och andra upphöjningar, i fuktängskanter och i kontakten med skog. Den kan växa i gles skog på fuktig mark men kommer till god utveckling bara i öppen miljö. – Från de småländska förekomsterna gavs vegetationsanalyser och detaljerade biotopbeskrivningar av Fridén (1979). Återkommande följeslagare är darrgräs Briza media, hirsstarr Carex panicea, kärrtistel Cirsium palustre, älggräs Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, slåtterblomma Parnassia palustris, blodrot Potentilla erecta och ängsvädd Succisa pratensis; kalkpåverkan är mera påtaglig i mossfloran (klotuffmossa Palustriella falcata, kalkkammossa Ctenidium molluscum, kalkkällmossa Philonotis calcarea och gyllenmossa Tomentypnum nitens) och genom förekomst av sumpäggsvamp Bovista paludosa. I källor på växtplatserna sågs ibland kalkutfällning över mossmattor och naket grus.
Markerna utmed Lillån har tidigare använts till slåtter (dokumenterat sedan början av 1700-talet). Ännu 1955 var ett par områden slåtterhävdade medan resten betades måttligt. Hävden upphörde 1967, och 1979 var igenväxningen i full gång. Nu är större delen av området skog. På den västra dellokalen sågs 2006 endast ett par svaga vegetativa plantor (ThK), men på den östra fanns ännu 2006 ett 30-tal ex (MgE m.fl.).
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från samma ruta (se primäruppgifter). Mycket sällsynt. – Ursprunglig.
Fjällskäran är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings län.
Första fynd
I Småland blev fjällskäran först funnen 1915 av A. G. Hannerz i Aneby Lommaryd Noby. Av honom fick Stellan Erlandsson kännedom om lokalen och undersökte den 1939 (Erlandsson 1940). Hans belägg i S är etiketterat ´Noby, kärräng vid Nobyån c:a 180 m.ö.h.´, men platsens exakta läge är okänt; det kan ha varit öster om ån. – 1955 besökte L. Fridén Noåns dalgång och fann fjällskäran längs två skilda bäckar väster om ån. Vid den norra av dessa (Lillån) fanns den då i stort sett sammanhängande längs ca 600 m, vid den södra (Dalskogsbäcken) sågs två punktförekomster (Fridén 1979, med karta). Ett belägg från Lillån, taget 1979 av Fridén, finns i LD. – Vid inventeringen noterades arten 1990 på två platser vid Lillån (7E4h 3015 och 3116) i sumpskog respektive fuktäng (JJ) och den visades på den förra platsen vid Föreningen Smålands Floras exkursion 1993 (A. Karlsson 1993).
Variation
Fjällskäran i Götaland och Estland kan vara en relikt från tiden efter landisens avsmältning. Plantorna i Estland avviker från norrländska genom att ha kala blad och en rikgrenig, gles korgsamling; de betraktas numera som en skild underart, ssp. esthonica. Exemplar från Småland och Västergötland har också gles korgsamling men håriga blad. Graden av genetisk skillnad mellan material från olika bestånd har dock inte undersökts.
Lokaler
Osäker uppgift. Tranås Linderås. Bjurulf (1952) skrev: ´A. S. Suneson i Bankeryd uppger sig ha funnit fjällskäran (Saussurea alpina) i Linderås socken, en uppgift som jag inte kunnat kontrollera´. Någon uppgift i Sunesons egna skrifter har inte stått att finna, och enligt sonen, Svante Suneson, hade fadern inte nämnt något om ett Saussurea-fynd (Fridén 1979).