Fältarv växer på väldränerad, oftast grusig eller sandig jord på backar och i åssluttningar samt på renar, järnvägsbankar och gamla vallåkrar, i vägslänter och gräsmattor. Den stannar gärna kvar där den kommer in och sprids effektivt genom krypande jordstammar. Frösättningen uteblir däremot ofta på grund av självsterilitet – bestånden består för det mesta av en enda individ, som måste pollineras av en annan för att kunna bilda frö. Den sprids därför inte så ofta vidare till nya lokaler och blir därför en god indikator på tidigare insåning. – Arten är konkurrenssvag och trivs därför bäst på betad mark.
Fältarven är ursprunglig i stora delar av Europa, men inte i Sverige. Hit spreds den under 17- och 1800-talen med utsäde och vallfrö, senare också med gräsmattefrö. I Sverige sågs den först 1744 (i södra Skåne), men i Småland fick den inte fart förrän längre fram i tiden. Scheutz (1857) kände endast Westerlunds uppgift från Kalmar Kalmar (se ovan); tre år senare hade den dykt upp på åkrar vid Växjö Växjö (Scheutz 1860). Ytterligare en tidig uppgift finns, som var okänd för Scheutz: Västervik Hjorted Yxereds kvarn (C. A. Hesselman ms 1829).
Funnen i 1286 rutor; tidigare uppgifter från 230 rutor. Vanlig, i delar av inre Småland mycket vanlig. – Bofast; inkommen i sen tid.