Noterad från landskapet av Linné (ms 1728) men utan närmare lokal. Först publicerad av Wåhlin (1769) från trakten av Jönköping ´uti bergsspringor´.

bukfallsgräs (Karlslunda; användes mot ”bukfall”, dvs. insjunken buk, hos kor; Vide 1966).

Svartbräken har i Småland två underarter, förutom vanlig svartbräken ssp. trichomanes även kalksvartbräken ssp. quadrivalens; den senare fick sitt vetenskapliga epitet på grund av att den har fyra kromosomuppsättningar i stället för två. Lovis (1964) klarlade att de båda kromosomtalsraserna har olika ekologi och utseende. Vanlig svartbräken påträffas normalt på silikatunderlag, medan kalksvartbräken föredrar mindre sura substrat. Hos vanlig svartbräken är småbladen rundade, tydligt tandade, svagt konkava (med svagt uppåtböjda kanter) och symmetriskt fästa. Hos kalksvartbräken är de något långsträckta med delvis parallella sidor, mindre distinkt tandade, svagt konvexa (med nedåtböjda kanter) och fästa i hörnet av ena kortsidan. Ett tränat öga kan särskilja underarterna i fält, men för helt säker identifiering krävs mätning av sporerna (Tigerschiöld 1980). Vid inventeringen beaktades underarterna i allmänhet inte.