Först noterad från Tranås Säby Säthälla av Linné 21 maj 1741: ´Equisetum blomstrade nu på sitt sätt och gav ifrån sig ett mjöl, som dansade för oss på papperet´ (Linné 1745b). – Att fräkensporer rör sig beror på att de är omgivna av två trådar som rätar ut sig i torka.

räfrumpa (Västervik; Holmberger 1780); former av detta namn var vanliga i hela Småland och användes även på andra fräkenarter, framför allt skogs- och ängsfräken (Vide 1966, J. Christofferssson ms 1993b m.fl.); gökbete (Scheutz ms, nedsättande, ungefär: ”duger åt gökar men inte som bete för kreatur”); grangräs (Pontén 1847).

I Småland förekommer bara vanlig åkerfräken ssp. arvense, men variationen är ändå stor. På fuktig, lätt beskuggad mark kan åkerfräken bli nästan meterhög, medan skott från torr mark som banvallar och industriplaner ibland bara är decimeterlånga och delvis nedliggande (sådana exemplar har någon gång oriktigt betecknats som artens fjällras, krypfräken ssp. boreale). I öppna kärr är grenarna ofta korta och upprätta, medan de i djup skugga kan bli smala och sirliga, vilket kan leda till förväxlingar med kärrfräken E. palustre respektive ängsfräken E. pratense. Exemplar med dubbel förgrening (som hos skogsfräken E. sylvaticum) förekommer också. Normalt kommer de sporbildande skotten på våren och är helt bruna, men i sällsynta fall utvecklas de på sommaren och kan då få gröna grenar. I alla sina olika uppenbarelser kan åkerfräken dock lätt identifieras genom att grenarnas nedersta ledstycke är mycket längre än den slida som omger stjälken (undvik de allra nedersta grenkransarna).