Femfingerört växer på torra platser, särskilt kring hällar i betesmarker, på klipphyllor, grusåsar och sandfält, ofta tillsammans med fårsvingel Festuca ovina, bergsyra Rumex acetosella, tuvknavel Scleranthus annuus ssp. polycarpos, gul fetknopp Sedum acre och ibland harklöver Trifolium arvense. Allra vanligast är den kanske på starkt kulturpräglad, störd mark som gårdsplaner, åkerrenar, vägkanter, järnvägsområden, industrimark, grustäkter och gräsmattor.

Både diploiderna och hexaploiderna är dock variabla, och hos Pedersen & Schou (1997) delades femfingerörten upp i sex arter, två diploida och fyra hexaploida. Behandlingen på artnivå motiverades med att apomixi (fröbildning utan befruktning) förekommer. Apomixi brukar leda till utveckling av konstanta och väl skiljbara, men mycket snarlika småarter, och i många grupper (t.ex. björnbär Rubus och hökfibblor Hieracium) behandlas dessa på artnivå. Diploida femfingerörter är emellertid enligt nyare undersökningar inte apomiktiska, och bland de hexaploida förekommer även normal sexuell förökning. Frågan är också om alla de av Pedersen & Schou urskilda enheterna verkligen är morfologiskt väl skilda. Kanske bör de snarare, i enlighet med T. Karlsson (1998), uppfattas som varieteter.

Under inventeringen noterade många inventerare ssp. neglecta separat. Finindelningen presenterades när inventeringen var klar, och endast få aktuella fynd har därför bestämts till småart. Dock har Anfred Pedersen bestämt femfingerörterna i våra universitetsherbarier och till flera privatpersoner, och fem av de sex enheter han urskilde inom Norden förekommer i Småland. – Här redovisas inventeringsresultaten på underartsnivå.