pimpinellros
Rosa spinosissima
Mer information om arten

Den västliga rasen av pimpinellros, var. pimpinellifolia, har en stor utbredning i mellersta och södra Europas berg, men i norra Europa växer den främst på sanddyner och i klippterräng nära havet. Den mer högväxta var altaica, stor pimpinellros, kommer från centrala Asien. Båda varieteterna odlas hos oss som prydnadsväxt; fyllda former har funnits sedan slutet av 1700-talet. Arten står ofta kvar på planteringsplatsen, där den med hjälp av utlöpare kan bilda vidlyftiga snår. Den ses också, möjligen ibland som självspridd, på sandiga eller grusiga platser, t.ex. vägslänter och järnvägsvallar.

Pimpinellrosen betecknas som försvunnen på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Dess författare har avsett ett par förekomster på västkusten som har uppfattats som spontana.

Första fynd

Först noterad 1810 av E. Fries (ms 1810a, c) i Hylte Femsjö Ulvanäs och Yaberg samt Färgaryd Kull. Fries använde namnet R. spinosissima, som på den tiden även brukades för kanelros R. majalis. Att pimpinellrosen avsågs framgår av formuleringen ´hade nu svarta mogna nypon´. – Först publicerad av Allvin (1846) som mindre allmän i Västbo härad, vilket kan syfta på Elias Fries’ uppgifter.

Bygdenamn och bruk

tistelnypon (Fries ms 1810a).

Variation

Flera olika sorter har noterats som kvarstående. Blommorna kan vara skära, gula, gräddfärgade eller rent vita, enkla, halvfyllda eller fyllda. Oftast är arten lågväxt men den kan bli upp till två meter.

Utbredning

Funnen i 369 rutor; tidigare uppgifter från 8 rutor. Ganska sällsynt men nog ej alltid antecknad, vilket kan förklara en del av de frekvensskillnader som kartan visar. – Förvildad; bofast.

Lokaler

Tidigare uppgifter.
Hultsfred Tveta (Björkgren ms 1865). Hylte Femsjö och Färgaryd se primäruppgifter. Jönköping Gränna Kabbarp och Grännaberget, förvildad (Janzon ms före 1907). Rogberga Tjurhemmet 1973 (R. Lernedal i SVätt). Tingsryd Väckelsång Hallnalyckan, förvildad, 1924 (B. Svensson 1994, B. Svensson i BSvens). Vimmerby Södra Vi, hagbacke, odaterat men före 1933 (L. Cederkvists herbarium i OHN). Älmhult Stenbrohult Värpeshult 250 m SO Lycksholm, skogsbryn, 1971 (S. G. Nilsson & I. Nilsson 2004; bestämning T. Tyler).

karta