Sträv nejlikrot finns i Sverige nästan bara i östra Småland. Strölokaler av utpostkaraktär finns i Blekinge, Östergötland och Södermanland. Äldre, tvivelaktiga uppgifter föreligger även från Skåne och Halland. I övrigt är arten endast känd från ett par lokaler i Lettland samt från nordöstra Spaniens bergstrakter.
I Småland växer sträv nejlikrot gärna på igenväxande åkrar och vallar samt i svagt betade hagar (Lundgren 1979). I sådana marker påträffas den särskilt mot kanterna eller intill stenblock, buskage och gärdsgårdar. En mycket karakteristisk växtplats är den allra yttersta åkerkanten, i nischen mot åkerrenen. Mera sällan påträffas den ute på de öppna fälten; om så är fallet har området sannolikt inte hävdats på länge. Påfallande ofta finner man växten på vägkanter och i grindhål. Mindre vanliga växtplatser är gårdsplaner, gräsmattor som sällan klipps, dikesrenar, grustag och avplanad eller utfylld mark. Oftast växer arten på torr eller frisk mark, men den kan även förekomma i fuktigare miljö, som på gamla mossodlingar. Den kan ibland växa i artrik torräng med t.ex. grå småfingerört Potentilla subarenaria, backklöver Trifolium medium och solvända Helianthemum nummularium, men i regel är följeväxterna vanliga och starkt kulturberoende arter.

Sträv nejlikrot missgynnas av alltför starkt betestryck. Arten ökar tillfälligt när hävden upphör men försvinner med tilltagande igenväxning. – Bestånden är vanligen helt små, en till fem plantor, men undantagsvis kan man träffa på lokaler med flera hundra plantor.

Gajewski (1958) har med odlings- och korsningsförsök fastställt att sträv nejlikrot från Sverige och Spanien är i det närmaste identiska och att artens närmaste släkting är G. molle, hemmahörande på Balkanhalvön. Det måste anses troligast att ursprungsområdet är norra Spanien och att arten är inkommen med kulturen till Sverige – särskilt som den endast verkar finnas i kulturmiljöer hos oss.

Sterner (1921b) ansåg att arten var stadd i spridning och att ´dess fortsatta utbredande på fastlandet torde komma att ske i accelererat tempo´. Den kartering som utfördes 1977–78 av Bengt Lundgren visade dock oförändrad utbredningsbild (Lundgren 1979). Inventeringsresultaten sedan 1978 understryker att arealen har förändrats anmärkningsvärt lite (tre västliga utposter har försvunnit och en sydvästlig lokalgrupp har upptäckts). Inom det kända området har däremot antalet lokaler ökat, vilket beror på grundligare eftersökning men troligen även på att arten gynnas av den tilltagande förbuskningen.

Sträv nejlikrot är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.