Anemone vernalis

Mosippans förekomster är starkt koncentrerade till områden med isälvsavlagringar. Den växer torrt och näringsfattigt på mo, sand eller grus, dels i tallhedar tillsammans med ljung Calluna vulgaris, mjölon Arctostaphylos uva-ursi och kruståtel Deschampsia flexuosa, dels öppet eller mer eller mindre slutet i ljungrik betesmark, ofta i sällskap med kattfot Antennaria dioica och slåttergubbe Arnica montana. Förekomster i betesmark finns nästan bara i västra Småland, och längst i sydväst växer arten nästan enbart i sådana biotoper.

Växten är konkurrenssvag och missgynnas när gräs och ljung ökar kring den. På betesmark och ljunghed gynnades den av äldre tiders ljungbränning; idag är den helt beroende av ett ganska intensivt nötbete på sådana lokaler. Samma faktorer är av betydelse i skogsmark. I naturtillståndet var det nog skogsbränderna som gjorde att mosippan kunde förekomma uthålligt, i det gammaldags bondelandskapet torde skogsbetet ha spelat en viktig roll för att hålla nere konkurrerande arter – mosippan försvinner i nutidens skogar med deras täta markvegetation. Arten gynnas av störningar i markskiktet och växer ofta vid stigar, i kraftledningsgator och rågångar, och den slår gärna till i väg- och järnvägsskärningar.

Mosippan reagerar positivt på kalhuggning, men ännu bättre är en kraftig röjning, som inte lika dramatiskt ökar ljustillgången. Bortröjning av gran och sly, en grund markberedning och en lätt bränning som avlägsnar oönskad vegetation (i vår landsända främst ljung och gräs) är gynnsam. När ungskogen växer upp missgynnas åter mosipporna, antalet minskar drastiskt och såväl bladantal som blomantal och bladstorlek minskar (Bruce 1994). Röjning, markberedning och helst förnyad avbränning bör därför sättas in med jämna mellanrum.

Mosippan har minskat under senare delen av 1900-talet. De bestånd som blev funna under inventeringarna var inte sällan små rester, enstaka plantor i igenväxningsmark. Minskningen har av allt att döma accelererat under 1900-talets sista decennier. Under 2002 genomfördes en landsomfattande kontroll av mosippelokaler (Åström & Stridh 2003). Resultatet var nedslående särskilt för Smålands del – mosippan saknades 2002 på 155 av de vid inventeringen rapporterade 205 småländska lokalerna, ett bortfall på 75 %. Liknande siffror presenteras i en detaljstudie för Ljungby kommun (Wahlström 2002), där mosippan då bara fanns på 8 av totalt 38 kända lokaler.

På ett par lokaler har mosippan försvunnit på grund av alltför hårt bete, på några genom att växten grävts upp(!). Förr, när täktverksamheten var mindre reglerad än nu, utplånade grustäkt många bestånd. De stora hoten ligger dock i landskapets tilltagande igenväxning och ökad näringstillgång. De utmagrade, nednötta biotoper som mosippan fordrar för sin trivsel är idag svåra att vidmakthålla.