asp
Populus tremula
Mer information om arten

Aspen bildar inte skogar men däremot dungar. Den trivs särskilt väl på fuktig, mullrik och blockig mark med rörligt markvatten. Trädet är ljusälskande och växer gärna i bryn och i glest bevuxna bergbranter. Då enstaka aspar påträffas inne i skogarna har de oftast funnits där innan de andra träden växte upp. Aspen är ett pionjärträd vars fröplantor snabbt slår upp i täta bestånd på igenlagda åkrar, vägslänter och i synnerhet brandfält. Då äldre aspar avverkats blir rotskotten särskilt talrika. Där det inte går att finna någon som helst variation i ett aspbestånd då det gäller bladform, barkfärg, grenighet eller andra egenskaper rör det sig troligen om en enda klon, som uppkommit ur samma träd. Aspen växer i början snabbt men blir inte särskilt gammal, som mest drygt 100 år.

Märkesträd. Den största asp som påträffades under inventeringen växer vid Toverum i Vimmerby Locknevi. Den har en höjd av 31 meter och en stamomkrets på 310 cm.

Första fynd

´Aspen hade nyligen utslagit sina löv´ när Linné sent i maj 1741 passerade Eksjö Eksjö på väg till Öland (Linné 1745b).

Bygdenamn och bruk

Bygdenamn. Trädet kallades i hela Småland asp eller, särskilt österut, äsp (Vide 1966). Ett aspe eller äspe betecknade en aspdunge (J. Christoffersson ms 1993b).

Variation

Aspen varierar mycket i bladens form (från tväroval till äggrund) och tandning. Särskilt påfallande är de stora, långsträckta, ofta hjärtlika blad som bildas på stubbskott. En iögonenfallande form har unga blad och årskvistar silkeshåriga (på bladen lägger sig håren i regel i parallella längsränder). Den är ofta insamlad och påtalad i litteraturen, och har även noterats några gånger under inventeringen, men den verkar förekomma slumpvis. En ovanligt småbladig form (drygt centimeterstora blad) finns insamlad från Nässjö Barkeryd 1881 (G. W. Montelin i UPS) och Oskarshamn Döderhult Lilla Forshult 1910 (O. Köhler i S). En snabbväxande form med mycket stora blad (upp till 12 cm breda även på vanliga kvistar) kallas jätteasp P. tremula f. gigas. Den uppträder spontant men odlas också. Formen är åtminstone ibland triploid (med tre i stället för två kromosomuppsättningar, vilket kan förklara jätteväxten; Nilsson-Ehle 1936).

Utbredning

Funnen i 1412 rutor; tidigare uppgifter från 282 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.

Lokaler

Uppgifter om jätteasp.
Emmaboda Långasjö 250 m O Blackagöls S-spets (4F4e 2247), ett par träd bakom ladugård, nog planterade (ThK, belägg hos finnaren, !N. Karhu).
Nässjö Norra Sandsjö Hägganäs, allé vid gården, 1939 (A. Svensson i S).
Oskarshamn Döderhult Södra Vånevik (5G7h 4841), ett par träd i skogsbryn intill väg, 1993 (ÅR, belägg i LD och OHN, i LD !ThK).
Uppvidinge Älghult 200 m O Hättemåla Södragård (5F3i 2314), aspdunge i beteshage, 1973 (JC, belägg i LD), Lundby (5F3i 3210), hagmark, ca 1986 (CM LtS).
Älmhult Stenbrohult Möckelsnäs, på tre platser, 1955 (Sylvén 1957; belägg i LD).