blåklint
Centaurea cyanus
Blåklinten är ett åkerogräs som en gång räknades bland de besvärligare. Den föredrar torr eller tämligen torr, ej alltför basfattig jord. Vanligast är den i säd, särskilt råg, men den förekommer även i åkrar med oljeväxter, potatis och jordgubbar. Den är känslig för herbicider och för den starka konkurrensen i dagens täta grödor och ses därför numera ofta bara i åkrarnas kanter och hörn. Arten odlas även som prydnadsväxt och när den påträffas på gårdsplaner, vägkanter, tippar och skräpmark är den ofta förvildad.
Funnen i 650 rutor; tidigare uppgifter från 263 rutor. Ganska vanlig i nordöstra hälften av Småland (vanlig längst i nordost, mellan Vättern och Tranås samt i Kalmar läns kusttrakter), ganska sällsynt till sällsynt i sydvästra hälften. – Gammal kulturföljeslagare.
Blåklinten har minskat under 1900-talet beroende på förändringarna i jordbruket, men dess utbredningsområde har inte krympt: redan Scheutz (1864) angav att den var ´mera tillfällig och sälls.´ i väster.
Funnen i 650 rutor; tidigare uppgifter från 263 rutor. Ganska vanlig i nordöstra hälften av Småland (vanlig längst i nordost, mellan Vättern och Tranås samt i Kalmar läns kusttrakter), ganska sällsynt till sällsynt i sydvästra hälften. – Gammal kulturföljeslagare.
Blåklinten har minskat under 1900-talet beroende på förändringarna i jordbruket, men dess utbredningsområde har inte krympt: redan Scheutz (1864) angav att den var ´mera tillfällig och sälls.´ i väster.
Första fynd
Först uppgiven av Wåhlin (1769) från trakten av Jönköping: ´nog bland säden´.
Bygdenamn och bruk
klint (Tofteryd; Vide 1966), blåklint (åtskilliga socknar i västra Jönköpings län, spridda socknar i Kronobergs län; Vide 1966); blåklätt (hela Småland; Vide 1966); blå kornblomma (Linné 1725; ”röd kornblomma” = klätt); blå ringelblomma (E. Fries ms 1810), blå ringblomma (Väckelsång; Vide 1966); blåknuter (Henriksson 1923); blåknapp (Hinneryd; Vide 1966); munkaskallar (Lidhult; Vide 1966); åkersilke (många socknar i östra Småland (Vide 1966, J. Christoffersson ms 1993b, Bruce ms 2); duvstol (Hallaryd; Vide 1966).
Variation
Vitblommiga exemplar är oftast förvildade. Detsamma gäller former med blommor i olika nyanser av purpur, rött och rosa. – Former av odlat ursprung är ofta påfallande rikt förgrenade och har tätare blomkorgar.
