Axag växer i kärr och blöta fuktängar, särskilt vid källdrag, och är mycket kalkgynnad. Den är spridd i kalktrakter norrut till södra Lappland. Av de småländska lokalerna ansluter de nordliga till en spridd förekomst i södra Östergötland medan den i Madesjö är isolerad.

Kunskapen om hur axag växte i Småland är begränsad. Den nutida lokalen (Aneby Askeryd) var ett tidigare betat, igenväxande rikkärr på en sjöstrand; de mest exklusiva följearterna var tagelsäv Eleocharis quinqueflora och ängsnycklar Dactylorhiza incarnata (Josefsson 1989). Två av de äldre lokalerna utgjordes av stora myrbäcken; här vet man att axagen förekom rikligt. Den ena var markerna sydväst och nordväst om Vimmerby. Här noterades axagen första gången 1837 (Ahlström ms 1837; ´nära Stångån´) och sista gången 1880 (A. A. W. Lund i S; vid Carlsfors strax N om vägbron väster om staden). Sydväst om staden sågs den vid Lillån 1855 (C. L. S. Lund ms 1855), Storholmen 1842 (Cornelius ms 1842, Rothstein ms 1842) och Åbro ´nära Galjbäcksåkern [Galgbacksåkern?] m. fl.st.´ 1855 (A. A. W. Lund ms 1856). Nordväst om staden sågs axagen vid Ekkullen 1855 och 1860 (C. L. S. Lund ms 1855, J. F. Lund ms 1860) och i Näs Storäng 1856 (Lindelius ms 1856). Dessa platsers lägen framgår ur inledningen till Lunds Vimmerbyflora (A. A. W. Lund 1863); tydligen fanns axagen spridd inom ett ca 3 km2 stort område. Som följeväxt till ´synnerligen ymnig´ axag omtalades vitag Rhynchospora alba. Den andra myrbäckenlokalen var Madesjöflyet väster om Nybro. Detta stora område började dikas ut kring förra sekelskiftet; här växte även bland annat mossnycklar Dactylorhiza sphagnicola, myrlilja Narthecium ossifragum och klockljung Erica tetralix. – Även om dessa arter kanske inte växte i intimt samband med axagen antyds en miljö, som måste ha skilt sig avsevärt från de där man numera påträffar axag i Sverige.