Snärjmåra växer på frisk eller något torr, närings- och kväverik jord. I mera naturlig miljö förekommer den i snåriga lövbryn, på lövgödslade klippavsatser, i havsstrandssnår och i gles ljusöppen lövskog (särskilt ekdungar). I norrra Småland finner man den ofta i myrstackar tillsammans med skelört Chelidonium majus. Den är dock allra vanligast på starkt kulturpräglad mark som gårdskanter, häckar, ladugårdsplaner, gödselstäder, jordhögar, avfallsplatser och annan skräpmark samt som ogräs i trädgårdsland och åkerkanter. Förr var den illa sedd i sädesåkrarna, eftersom större bestånd av den orsakade liggsäd (en uppgift som torde innefatta – eller kanske huvudsakligen gäller – småsnärjmåra G. spurium ssp. vaillantii).
Scheutz (1864) angav att snärjmåra var mindre vanlig än småsnärjmåra, och enligt Hård (1924) var den direkt ovanlig i magrare trakter. Det är alltså troligt att arten har ökat under 1900-talet. Orsaker kan vara att mera näring har kommit i omlopp i jordbruksmarkerna och/eller att arten har spritts med vallfrö (känd som förorening i rödklöverfrö, Wiksell 1927).
Funnen i 1229 rutor; tidigare uppgifter från 191 rutor. På de flesta håll vanlig eller mycket vanlig, i delar av västra Småland dock bara ganska vanlig. – Ursprunglig i havsstrandsnår, kanske också i gles, ljus lövskog (t.ex. ekdungar vid kusten); i de flesta trakter dock en kulturföljeslagare.