Dvärglåsbräken är mycket sällsynt i Sverige med totalt ca 25 kända lokaler, av vilka färre än 10 är aktuella. Den växer helst på bar, något kalkpåverkad, tidvis fuktig mark, gärna på sand. Oftast ses den i någorlunda naturlig miljö nära eller vid kusten, men nyupptäckta lokaler i Skåne och Dalarna utgörs av stigar och sällan trafikerade vägar (Westman 1996, Källström 1999) och liknar därigenom vår. Den småländska lokalen förbigicks av Hylander (1953, 1966) och Projekt Linné (Nilsson & Gustafsson 1978), men belägget i LD är invändningsfritt.

Dvärglåsbräken måste ses som en kulturberoende art i Småland. Dess status i övrigt är svår att bedöma. Arten är svårupptäckt genom sin litenhet och tidighet och dessutom nyckfull i sitt uppträdande. På tillgängliga fakta bör den kanske ändå betraktas som tillfällig i landskapet.