I Sverige har humle odlats från medeltiden och in på 1900-talet för smaksättning av öl. Det var bara honväxten som odlades för detta ändamål, eftersom bitterämnena finns i glandler på honblomställningarnas (´koppornas´) fjäll och eftersom pollinering gör att mindre smakämne utvecklas. Humleplantorna står mycket länge kvar på odlingsplatsen och sprider sig vegetativt i rösen, kring uthus och husgrunder. I brist på hanplantor uteblir dock frösättningen, och odlad humle kan därför i regel inte sprida sig långt från sin ursprungliga plats. – Under 1900-talets senare del har man börjat odla humle som prydnadsväxt, och då inte minst hanplantor, som är mycket dekorativa med sina stora, luftiga blomställningar. Detta ökar möjligheten till fröspridning och verklig förvildning.
Emellertid förekommer humle av allt att döma även som ursprunglig i Småland, i lundvegetation vid vattendrag, i alskogar, fuktiga och snåriga strandskogar samt raviner och rasbranter på näringsrik mark. Sådana lokaler har nästan bara noterats i norra Småland, men spontan humle kan möjligen finnas även annorstädes, kanske främst i kustbygderna. Tillräcklig uppmärksamhet har inte ägnats frågan om humlets naturliga förekomst i Småland. Förmodat ursprungliga bestånd bör undersökas närmare, särskilt med avseende på åldersstruktur, könsfördelning och lokalens historia, och lokaler på avstånd från gårdar och bebyggelserester bör uppmärksammas.
Första fynd
Bygdenamn och bruk
Utbredning
Funnen i 1046 rutor; tidigare uppgifter från 178 rutor. I stort sett vanlig, men sparsammare i västra Småland, i delar av höglandet och i skärgården. – Troligen ursprunglig (men mycket vanligare som kvarstående).
Lokaler
Troligen spontana förekomster (urval).
Jönköping Gränna strandbackar vid Röttleån (E. Fries ms, Lindeberg 1845, Lundequist 1929), troligen = Västanå 750 m NO den östra gården (7E6d 0837), bäckravin, 1980-talet (EvG); 650 m SV Sjöhagen (7E7e 4230), bäckravin, 1980-talet (EvG); Skinnarp 250 m OSO den norra gården (7E5d 3735), åkant, 1980-talet (BJ). Huskvarna Huskvarnabergen i sjöbranterna (Nordenstam ms 1919). Ljungarum Rosenlund i sjöbranterna (Zetterstedt 1881, Nordenstam ms 1919). Månsarp Tabergsåns östsida, bergbranter (Zetterstedt 1866) = rasbranten 500 m NV Kåperyd (G. Bjurulf 1950). Rogberga Klevarps branter (Zetterstedt 1881). Ölmstad 1850 m ONO till O Norra Rasten (7E5c 1349), bäckstrand, 1988 (EvG).
Oskarshamn Misterhult Örö vid Stäkets västra strand (6H6b 3123), alskog vid vassvik, 2002 (RK).
Torsås Söderåkra 500 m VNV Kärrabo (3G9d 4807), buskrik åkerren, även hanplantor, 1983 (ThK, belägg i S).
Tranås Säby Grytbäcken 250 m O den södra gården (7F9a 2515), bäckslänt, 1992 (JJ); 700 m ONO Åbonäs (7E6j 1242), alsumpskog, ca 1985 (JJ).
Västervik Dalhem Fridhem 650 m SO den södra gården (7G7c 2048), bergsluttning, 1985 (IH). Gamleby Sothem 300 m NNV byn (7G4f 4241), lövkärr, riklig, förefaller spontan, 1990 (BD), 2000 (GB). Gladhammar N om Hörtingerum, förkastningsbrant och bäck, 1947 (Stenar ms); å till Kyrksjön, kanske vild, 1947 (Stenar ms). Hallingeberg Ramnegärde (C. E. Gustafsson ms 1923); Mjöltorp O om vägen (7G1f 2-2-), bäckravin (Kasselstrand ms 1978). Loftahammar Bjursund 250 m OSO till O den västra gården (7G4j 2427), bergrot, 1989 (BD). Västervik Stora Örserum, vid Vassbäcksån (7H0a 0600), alsumpskog, riklig och till synes spontan, ca 1990 (BD), 2003 (RK). Överum Stationsgölen, till synes vild, 1947 (Stenar ms).
Åtvidaberg Gärdserum Forsaström i ravin intill ån, 1949 (Stenar ms); SO om Falerum vid Storån intill strutbräken, till synes vild, 1947 (Stenar ms).
