smällglim
Silene vulgaris
Mer information om arten
Smällglim växer på öppna och torra, gärna sandiga eller grusiga platser. Den var fram till mitten av 1900-talet ett vanligt ogräs i vallar, och man finner den fortfarande ibland i olika typer av kulturgräsmark, exempelvis igenlagda åkrar, betesvallar och gräsbackar. Numera är den dock vanligast i marginalbiotoper som åkerrenar och bryn, vägkanter och järnvägsområden samt på starkt störd mark som grusplaner, industrimark och täkter av olika slag. Arten uppträder också som ogräs i trädgårdar och täppor.
Med tanke på förekomstsättet har smällglimen troligen framför allt spritts med gräs- och klöverfrö. Fynd fram till mitten av 1800-talet gjordes i stor utsträckning på ´gärden´ – åkrar och ängar – samt på kyrkogårdar. Primäruppgifterna antyder dock att arten är äldre i landskapet än många andra vallfröinkomlingar, exempelvis fältarv Cerastium arvense och vitblära Silene latifolia ssp. alba; man kan gissa att smällglimen hade börjat uppträda i Småland redan under 1600-talet.
Funnen i 1165 rutor; tidigare uppgifter från 172 rutor. Vanlig i större delen av Småland men sällsyntare i nordost och sydväst samt inom ett bälte från Älmhult och Tingsryd mot Vetlanda. – Gammal kulturföljeslagare.

Första fynd

Först omnämnd av den unge Linné (ms 1729 under namnet Behen), utan lokal men med frekvensuppgiften ad margines agrorum copiose [rikligt i åkerkanter]). Först publicerad av Linné (1745a) genom att han nämnde det småländska namnet harpungar. – En mera bestämd plats, omgivningarna av Jönköping, angavs av Wåhlin (1769); arten växte där ´uti åkrarna och bland säden´. – I de citerade, tryckta källorna användes namnet Cucubalus Behen.

Bygdenamn och bruk

harpungar (Linné 1745a), krukblomma (Södra Möre; Linder 1867), baggtasker (Tofteryd), påsblomma (Högsby), båda hos Vide (1966); alla fyra namnen på grund av det uppblåsta fodret; smällknäpp (Torsås; Linder 1867). E. Fries (ms 1810a) har leda kyrkegårdsblomster.
karta