Röda vinbär är ursprungliga i Sverige men har också odlats sedan mycket länge, kanske sedan 1500-talet. I Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult fanns både en vitfruktig och en rödfruktig sort (Linné ms 1732). Röda vinbär sprids lätt med fåglar och har säkerligen funnits som förvildade lika länge som de odlats.

I våra dagars Småland finner man ofta röda vinbär kvarstående vid gammal bebyggelse. Dessutom växer de vid stenrösen och på annan mark i odlingslandskapet, på hyggen och i skogsbryn. I mera naturliga omgivningar föredrar röda vinbär frisk eller fuktig, mullrik mark i ängsskogar, längs vattendrag och sjöstränder. Sådana förekomster kan eventuellt delvis vara spontana.

Dessa arter och hybrider kan endast bestämmas säkert när blommor finns, och eftersom de röda vinbärens blomningstid är kort måste man vid inventeringar mycket ofta nöja sig med bestämning till artgrupp. Även när blommor finns är bestämningen ibland svår – gränsdragningen mellan arter och hybrider kräver erfarenhet. Av dessa anledningar är de röda vinbärens utbredning och förekomst dåligt kända.

Artgruppen utreddes av Torsten Hedlund (1901), som gjorde noggranna studier på odlat material. De olika enheternas utbredning och förekomst i Sverige beskrevs emellertid bara i allmänna ordalag, och på den tiden fanns heller inte så mycket herbariematerial eller andra iakttagelser att basera några detaljerade utsagor på. Hedlunds växtgeografiska synpunkter (som återges nedan på de olika enheterna) har tyvärr sedan aldrig blivit ordentligt prövade. Nu, när odlade vinbär haft ytterligare hundra år på sig att spridas ut i naturen, har det nog blivit ytterst svårt att bedöma vad som är ursprungligt och förvildat.

Röda vinbär har ökat påtagligt de senaste hundrafemtio åren. Scheutz (1857) kände endast till nio småländska lokaler för artgruppen. Ökningen inföll troligen till stor del under decennierna kring förra sekelskiftet – redan Hård (1924) betraktade röda vinbär som vanliga.