mjölon
Arctostaphylos uva-ursi
Mjölon växer framför allt på torr och näringsfattig mineraljord – grus, sand, mo eller grov, stenig morän; i landskapet växer den sällan i sprickor på hällmark. Som skogsväxt är arten vanligast i gles, ris- eller lavdominerad tallskog, särskilt på sandfält och åssluttningar, men den påträffas även i annan ljusöppen, hedartad barrskog. Vid havet växer den främst på morän eller skyddade klapperstränder. Den etablerar sig gärna i vägskärningar, vid gamla grustag samt på järnvägsbankar, även i trakter där den saknas i naturlig vegetation.
Funnen i 1009 rutor; tidigare uppgifter från 230 rutor. Utbredning mycket ojämn. Vanlig i större delen av östra Småland, trakterna kring Tranås och Eksjö samt stora delar av nordvästra och sydvästra Småland, i resten av landskapet ganska sällsynt. – Ursprunglig.
Funnen i 1009 rutor; tidigare uppgifter från 230 rutor. Utbredning mycket ojämn. Vanlig i större delen av östra Småland, trakterna kring Tranås och Eksjö samt stora delar av nordvästra och sydvästra Småland, i resten av landskapet ganska sällsynt. – Ursprunglig.
Första fynd
Linné nämnde mjölon tre gånger från Småland i Öländska Resa (Linné 1745b): från Eksjö Höreda Brännsmåla, från trakten av Nybro Hälleberga Villköl och från vägen mellan Växjö Växjö och Älmhult Stenbrohult. Observationerna gjordes 1741.
Bygdenamn och bruk
mjölonbär, mjölonris, mjöllnabär, mjöllnaris (hela landskapet), mjölbär (Pontén 1847b), mjölkrösen (4 spridda socknar), mjölpäron (Berga); linbär (Pontén 1847b); smack (Härlunda). – Namnen (utom Ponténs) hämtade från Vide 1966.
