Trubbhagtorn odlas som prydnadsbuske, oftast till klippta häckar. Särskilt om klippningen uteblir blommar trubbhagtornet och får frukter, som sprids med fåglar. På så sätt förvildas den lätt i omgivningarna, i synnerhet på frisk eller torr jord i lövskogsbryn och på betesmarker, och en stor del av våra trubbhagtornsförekomster härstammar troligen från odlade buskar. Arten påträffas ofta kvarstående vid ödetorp och övergiven bebyggelse.
Det är mera ovisst om arten även är ursprunglig i landskapet. Äldre litteratur lämnar ingen ledning. Uppgifter om C. monogyna en bra bit in på 1900-talet kan gälla, och gäller troligen, spetshagtorn/korallhagtorn C. rhipidophylla, som skildes ut sent (Lindman 1904). Tidiga herbarieexemplar är få och information om ståndort ges sällan (många kommer troligen från odling). Sterner (1933, 1954), som botaniserade flitigt i östra Småland under tidigt 1900-tal, verkar dock ha ansett arten inhemsk (men sällsynt innanför kusten). Arten betraktas också som ursprunglig vid Mälaren samt utmed kusten i Uppland och sydvästra Finland (Malmgren 1982, Almquist 1929, Hämet-Ahti m.fl. 1998). En rimlig hypotes är då att arten i Småland är ursprunglig nära kusten men i inlandet förvildad i stor skala i sen tid.
Första fynd
Utbredning
Funnen i 690 rutor; tidigare, någorlunda säkra uppgifter från 87 rutor. Ganska vanlig och relativt jämnt spridd. – Kanske ursprunglig, annars förvildad och naturaliserad (se diskussion ovan).
Lokaler
Osäkra uppgifter.
Namnet Crataegus monogyna användes under hela 1800-talet i kollektiv mening (innefattade även spetshagtorn/korallhagtorn C. rhipidophylla).
