vitstjälksmöja
Ranunculus baudotii
R. baudotii
Vitstjälksmöja växer ner till ett par meters djup i lugna, grunda havsvikar med botten av finsediment. Under senare delen av 1900-talet har den (åtminstone lokalt) minskat i klippskärgården, medan den förefaller ha ökat i skyddade vikar vid moränkusten i söder. Orsakerna till detta är oklara.
Första fynd
Först noterad 1826 av P. L. Westelius som ´mycket allmän i skären´ i Oskarshamn Misterhult (Westelius ms 1827 under namnet R. fluviatilis). Först publicerad 1842 av E. Fries (1832–45 under namnet Batrachium marinum) från kusten av Kalmar län baserat på material samlat av J. Arrhenius. Ett odaterat Arrhenius-ark från Misterhults skärgård finns bevarat i UPS.
Utbredning
Funnen i 107 rutor; tidigare uppgifter från 53 rutor. Vanlig längs kusten. – Ursprunglig.
Lokaler
Felaktig uppgift.
Nässjö Barkeryd Boarp 1885 (Arnell 1903 under namnet Batrachium marinum); i Sverige är vitstjälksmöjan ytterst ovanlig i inlandet och endast känd från mycket kalkrika vatten.