läkevänderot
Valeriana officinalis
Läkevänderot växer på torr till frisk, näringsrik jord. Den påträffas framför allt längs vägar och diken samt på åkerrenar, åkerholmar och ekbackar. Vid havet återfinns den på blockstränder, i klippspringor och på tångvallar, mindre ofta i strandängarnas nedre delar. Den förekommer också längs stränder av sjöar och vattendrag, i fuktängar och kärrkanter och till och med i alkärr, men i allmänhet växer den i mera torr och ljusöppen miljö än flädervänderot V. sambucifolia. Arten missgynnas av bete och slåtter och ökar med tilltagande ohävd.
Från Lucerna har ett ganska stort antal belägg insamlats fram till 1930 (E. Runquist i LD) och 1936 (H. Hylander i LD). Belägg av mellanformer finns från 1867 (A. A. W. Lund i S) fram till 1938 (G. Olofsson i S). – I början av 1900-talet var ön ännu betesmark. Den helbladiga vänderoten fanns då längs ca 400 m av stranden, men främst på betesfredade ställen (Pleijel 1907b). Förekomsten decimerades när exploateringen av Lucerna började. År 1927 fanns således bara 8 helbladiga ex samt en mellanform (Lundin 1927). 1930 hade de helbladiga visserligen ökat till 31, men 1937 hade man lagt väg rakt genom huvudbeståndet och kvar fanns bara 4 ex; av mellanformen fanns däremot ett 60-tal (Runquist 1938). För att skydda växten fridlystes tre mindre områden 1939 (Florin 1948). De sista exemplaren lär ha flyttats till Uppsala botaniska trädgård när industrin behövde marken (R. Karlsson 1992b); där fanns den ännu på 1980-talet (Apelgren 1987b).
Enligt Runquist (1938) skall R. Wirsén år 1926 ha påträffat ett tiotal ex av en helbladig form i Oskarshamn Misterhult på ´Stora Björnskär norr om Örö´ [nu Stora Berkskär, Rühling 1997]; beläggexemplar skall ha tillställts C. Pleijel, men dessa verkar ha försvunnit. Den skall också ha funnits i Västervik Västrum på Bastuholmen vid Händelöp; numera saknas den dock på den starkt igenväxta ön (R. Karlsson 1992b). – Ett belägg från Västervik Gränsö 1916 (E. Pettersson i PerBrahe under namnet V. officinalis f. integrifolia) är säkert feletiketterat; inga andra uppgifter finns från detta välbesökta område. Formen har planterats ut på ett par ställen i skärgården men utan varaktig framgång (R. Karlsson 1992b).
Läkevänderoten varierar även på andra sätt. Former med smala, helbräddade småblad ses främst på solexponerade, torra platser; de är förmodligen modifikationer. Av och till ses något storblommigare exemplar, som lätt kan förväxlas med flädervänderot.
Funnen i 701 rutor; tidigare uppgifter från 224 rutor. Vanlig i större delen av östra och sydöstra Småland (mycket vanlig längst i sydost), ganska vanlig öster om Vättern, ganska sällsynt i sydväst, saknas i ett stort område i nordväst. – Ursprunglig.
Från Lucerna har ett ganska stort antal belägg insamlats fram till 1930 (E. Runquist i LD) och 1936 (H. Hylander i LD). Belägg av mellanformer finns från 1867 (A. A. W. Lund i S) fram till 1938 (G. Olofsson i S). – I början av 1900-talet var ön ännu betesmark. Den helbladiga vänderoten fanns då längs ca 400 m av stranden, men främst på betesfredade ställen (Pleijel 1907b). Förekomsten decimerades när exploateringen av Lucerna började. År 1927 fanns således bara 8 helbladiga ex samt en mellanform (Lundin 1927). 1930 hade de helbladiga visserligen ökat till 31, men 1937 hade man lagt väg rakt genom huvudbeståndet och kvar fanns bara 4 ex; av mellanformen fanns däremot ett 60-tal (Runquist 1938). För att skydda växten fridlystes tre mindre områden 1939 (Florin 1948). De sista exemplaren lär ha flyttats till Uppsala botaniska trädgård när industrin behövde marken (R. Karlsson 1992b); där fanns den ännu på 1980-talet (Apelgren 1987b).
Enligt Runquist (1938) skall R. Wirsén år 1926 ha påträffat ett tiotal ex av en helbladig form i Oskarshamn Misterhult på ´Stora Björnskär norr om Örö´ [nu Stora Berkskär, Rühling 1997]; beläggexemplar skall ha tillställts C. Pleijel, men dessa verkar ha försvunnit. Den skall också ha funnits i Västervik Västrum på Bastuholmen vid Händelöp; numera saknas den dock på den starkt igenväxta ön (R. Karlsson 1992b). – Ett belägg från Västervik Gränsö 1916 (E. Pettersson i PerBrahe under namnet V. officinalis f. integrifolia) är säkert feletiketterat; inga andra uppgifter finns från detta välbesökta område. Formen har planterats ut på ett par ställen i skärgården men utan varaktig framgång (R. Karlsson 1992b).
Läkevänderoten varierar även på andra sätt. Former med smala, helbräddade småblad ses främst på solexponerade, torra platser; de är förmodligen modifikationer. Av och till ses något storblommigare exemplar, som lätt kan förväxlas med flädervänderot.
Funnen i 701 rutor; tidigare uppgifter från 224 rutor. Vanlig i större delen av östra och sydöstra Småland (mycket vanlig längst i sydost), ganska vanlig öster om Vättern, ganska sällsynt i sydväst, saknas i ett stort område i nordväst. – Ursprunglig.
Första fynd
Första säkra uppgift gavs av Sjöstrand (ms 1831) från Kalmar Kalmar ´på våta ängar, på öar i sundet och i vallarne på norra sidan´. I tryck först hos Moqvist (1848), som angav att arten var ganska vanlig i Kalmar.
Bygdenamn och bruk
vändlarot (Vide 1966; växten, som omgavs med mycken övertro, påstods vända sig ett varv i jorden varje år, så att den vartannat år förvandlade sig till stjälk; Linné förklarade däremot namnet med att ”roten vänder allt ont i gott”).
Variation
En form med helt oflikade blad blev funnen i Västervik Västervik på östsidan av ön Lucerna i början eller mitten av 1850-talet av A. Lancén. De första daterade herbarieexemplaren (nu i S) samlades där av N. J. Andersson år 1856 in ripa lapidosa [på en stenig strand] och åsattes namnet V. officinalis var. integrifolia. Under det namnet publicerades den i Hartman (1861), men med N. J. Scheutz som auktor; odaterade belägg samlade av Scheutz finns i LD. Den upphöjdes till art och fick namnet V. baltica av Pleijel (1907b), som hade funnit att den var konstant i odling och bildade lätt igenkännliga hybrider med normal läkevänderot, som också fanns på lokalen. Senare undersökningar (särskilt Apelgren 1987b) har dock visat att den helbladiga formen står ytterst nära normalformen; troligen beror helbladigheten på en enkel mutation. Förutom från Småland har helbladiga former rapporterats från Roslagen, sydvästra Finland och Lettland (Apelgren 1987b); de har säkert uppkommit lokalt och har inget inbördes sammanhang. Om man vill urskilja helbladsformen taxonomiskt bör den ges rang av form och skall då heta V. officinalis f. simplicifolia.
