nattljussläktet
Oenothera
Mer information om arten

Nattljusen kommer från Nordamerika. De har förmodligen odlats sedan 1600-talet i Europa som prydnadsväxter; från Småland känner vi dock inga uppgifter förrän från tidigt 1800-tal (Hylte Femsjö, se primäruppgifter). I Sverige representerar förekomster i det fria dels förvildning, dels spridning med transporter av olika slag. Alla arterna har en förkärlek för öppen, torr, störd, sandig eller grusig mark, t.ex. järnvägsområden, grustag, industrimark och vägkanter.

Småarterna behandlas på olika sätt av olika författare. Vissa, särskilt i Nordamerika, sammanfattar dem till ett litet antal mycket varierande arter, andra, t.ex. den ledande europeiske experten Krzysztof Rostański, accepterar småarterna som arter. Det senare synsättet har de sista åren slagit igenom i Norden, och en del skäl talar för detta: de olika småarterna är konstanta, igenkännliga och har olika invandringshistoria och dynamik. Man förlorar biologisk information om man negligerar dessa enheter.

Under inventeringen hade dock detta synsätt ännu inte avsatt några spår i flororna, och man kallade därför i stort sett alla nattljus (utom det storblommiga jättenattljuset) för O. biennis. Det har endast i begränsad omfattning varit möjligt att kontrollera lokalerna i efterhand, och våra uppgifter om släktet redovisas därför kollektivt. De fåtaliga säkert bestämda fynden redovisas separat under varje art.

Första fynd

De första tidfästa uppgifterna gäller Hylte Femsjö, varifrån E. Fries (ms 1810a) antecknade: ´wäxer i åkrar wid Femsiö torp, Knallhults torp, bland buskar i Femsiö trädgård etc.´ Nattljuset upptogs dock inte i den tryckta Femsjöfloran (E. Fries 1825–26), troligen för att det från början var odlat. Sonen Thore Magnus rapporterade det från kyrkogården 1851 (T. M. Fries 1852). Senare uppgifter från socknen finns inte. – Först i tryck från Kalmar Kalmar hos Hartman (1820), baserat på en uppgift från Ahlquist.

Bygdenamn och bruk

paperaler; gula nattfioler (båda namnen hos E. Fries ms 1810a).

Variation

De arter som har blivit vanliga i Europa har en speciell och ganska invecklad genetik. Från vissa kromosomer har delar flyttat över till andra, och som följd av detta parar inte kromosomerna ihop sig två och två inför bildningen av pollen och äggceller. I stället bildas ringar av många kromosomer. Det medför att arvsanlagen inte blandas som normalt hos växter, utan varje pollenkorn och varje äggcell får precis de gener som fanns i antingen det pollenkorn eller den äggcell som gav upphov till plantan. Endast de frön, som innehåller en genuppsättning av vardera slaget, utvecklas vidare. Till följd av detta blir avkomman helt konstant. Ibland uppkommer dock nya typer genom mutationer eller korsningar mellan olika småarter, och dessa kan sedan var för sig bli konstanta. Liksom hos apomikter (växter som sätter frö utan att äggcellen befruktas) får man därför med tiden en uppdelning i ett antal mycket närstående småarter.

Utbredning

Funna i 390 rutor; tidigare uppgifter från 114 rutor. Ganska vanliga i östra Småland, i resten av landskapet ganska sällsynta och i stor utsträckning bundna till järnvägarna och stationssamhällena. På kartan avtecknar sig exempelvis stambanan och järnvägen Växjö–Karlskrona.