P. arvense, P. sativum ssp. arvense; gråärt
Foderärt är namnet på en grupp sorter av ärt P. sativum; gemensamt för dessa är att de har relativt små blommor, färgad krona (ljusviolett segel, mörkröda vingar) och spräckliga frön. Foderärt har odlats länge (i Småland nämnd från Älmhult Stenbrohult av Linné ms 1732) och odlas ännu till foder. Men dessutom har det funnits en vildform kännetecknad av att blommorna i regel sitter ensamma (oftast parvis både hos odlad foderärt och hos trädgårdsärt var. sativum). Den formen uppmärksammades i Västergötland redan av Linné (1747) men utreddes särskilt av E. Fries (1835); han beskrev den som ett allmänt och besvärligt ogräs speciellt i västra Småland, men spritt även i norra Skåne, inre Halland och delar av Västergötland. Hård (1924) såg den, bland annat i Hylte Femsjö, och angav att den förekom i vårsäd, särskilt havre, och att den blivit sällsyntare ´genom ett rationellt jordbruk´. Hylander (1971) förmodade att vildformen nu är försvunnen.

Vad Femsjöåkrarna kunde innehålla på 1800-talet gav T. M. Fries (1852) en bild av: ´Massan af vegetationen utgöres för öfrigt ... i åkrarne af Raphanus, Artemisia vulg., Pisum arvense, Vicia angustifolia, Avena strigosa, Spergula arvensis, Sherardia etc.´ Av de nämnda sju växterna, åkerrättika, gråbo, foderärt, sommarvicker, purrhavre, åkerspärgel och åkermadd, är tre nu mer eller mindre borta ur vår flora, nämligen vildformen av foderärt samt purrhavre och åkermadd, och gråbo ser man inte mer i åkrar.

Tyvärr har inte vildformen av foderärt eftersökts, varken under fältarbetet eller vid herbariegenomgångarna, och en god bild av dess förekomst kan därför inte lämnas. De flesta nutida fynden har gjorts i åkrar, men nu handlar det om odlingsrester snarare än om ogräs. Några gånger har växten setts på jordhögar, tippar, gårdsplaner och betesmark; sannolikt gäller det överallt spill från odling eller hantering av foder. De aktuella fynden visar ingen tydlig koncentration till de västra delarna.