Kring sekelskiftet, när man i Sverige intensivt studerade hybridiseringen mellan de fleråriga violerna, erkände man inte existensen av hybrider mellan åkerviol och styvmorsviol (Neuman & Ahlfvengren 1901). Clausen (1931) visade dock att när man korsade dessa arter bildades hybrider utan svårighet; dessa var livskraftiga och fertila. Genom självbefruktning av hybridplantor fick han fram ganska frökonstanta, helt fertila mellanformer. Det är troligt att en del av de former man urskilde inom åkerviol och styvmorsviol vid sekelskiftet i själva verket utgör sådana hybridavkomlingar.

Under inventeringen har vi fått uppfattningen att hybriden är relativt vanlig där föräldrarna möts, framför allt på hällar i betesmark och åkrar (brukade eller igenlagda). Ofta är kronbladen vita och relativt små när blomman är nyutslagen, men blånar och tillväxer när den åldras. Nyutslagna blommor i stjälkarnas topp är därför mera åkerviolslika, medan de äldre, som sitter längre ner, är mera styvmorsviolslika.