Äkta daggvide förekommer spontant i Sverige bara i Värmland och Dalarna och då i en något mera smalbladig form än den som växer i Alperna. Underarten planteras någon gång till prydnad (betydligt mindre ofta än spetsdaggvide ssp. acutifolia); i småländsk odling är det först dokumenterat från Nässjö Norra Sandsjö Hägganäs 1888 (C. O. von Porat i PerBrahe under namnet S. daphnoides, verifierad som äkta daggvide av ThK 2000). Underarten omnämndes dessutom av Wetter (ms 1894) som odlad på tre platser i Sävsjö Vrigstad, vilket har sitt intresse då arten under inventeringen blev funnen förvildad i socknen.
Daggvide betecknas som missgynnad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005), men de småländska förekomsterna är knappast av intresse ur skyddssynpunkt.
Första fynd
Variation
Materialet från Jönköping Jönköping och Nässjö Nässjö är bredbladigt och är säkert av mellaneuropeiskt ursprung, medan det från Sävsjö Vrigstad är relativt smalbladigt och mera likt det inhemska äkta daggvidet.
Utbredning
Funnen i 2 rutor; tidigare uppgifter från 3 rutor. – Kvarstående eller möjligen tillfälligt förvildad.
Lokaler
Jönköping Barnarp 700 m O Hällstorp, damm, 1967 (B. Johansson). Jönköping se primäruppgifter. Månsarp 900 m V Tabergs station (6D9j 1216), skogskant, 1979 (RC).
Sävsjö Vrigstad Örgölen (6E2c 4139), betesmark, 1990 (ABC SK, belägg i OHN, !ThK), förgäves sökt senare.
Osäkra uppgifter.
En osäker inventeringsuppgift redovisas på artnivå ovan. – Etikettförväxling verkar ha skett vad gäller ett exemplar från Jönköping Rogberga Tenhult 1892 (P. Söderlund i S under namnet S. acutifolia, bekräftad av B. Floderus, men ombestämd till S. daphnoides ssp. daphnoides av ThK 1999). Exemplaret skall enligt etiketten, som inte är original, vara samlat 12 maj men har utvecklade blad och honhängen i frukt och kan inte vara taget så tidigt. Det liknar inte heller ssp. acutifolia och Floderus hade knappast accepterat den bestämningen. Ett duplikat i S är däremot verkligen ssp. acutifolia med honhängen i blom.]