åkervädd
Knautia arvensis
Åkervädd växer i sol eller i lätt skugga på torr till svagt fuktig, oftast sandig och näringsfattig jord. Vanligast är den nog på vägkanter och åkerrenar, men den finns även i ås- och backsluttningar, i hällkanter samt intill block och rösen. Den slår lätt till på tidigare öppen mark när hävden upphör, och förr var den – som namnet antyder – ett besvärligt ogräs på sandiga åkrar (omvittnat från Sävsjö Vrigstad, Wetter ms 1894). Åkervädd saknas sällan i grustäkter, på fabrikstomter och järnvägsområden.
Funnen i 1392 rutor; tidigare uppgifter från 304 rutor. Mycket vanlig. – Troligen en gammal kulturföljeslagare (helt naturliga ståndorter verkar saknas).
Funnen i 1392 rutor; tidigare uppgifter från 304 rutor. Mycket vanlig. – Troligen en gammal kulturföljeslagare (helt naturliga ståndorter verkar saknas).
Första fynd
Först noterad ´på åkrar och ängar´ omkring Jönköping (Wåhlin 1769 under namnet Scabiosa Arvensis).
Bygdenamn och bruk
åkervända (Långaryd; Vide 1966); knappar, brudgummeknappar (Fryele; Forsander ms 1810b), knappagräs (Långaryd; Vide 1966); blåhatt (Angelstad; Vide 1966); röda gubbroser (Kalmar; Westerlund ms 1847a); stjärnvädd (Scheutz ms); kruskål, tistel (Vrigstad; Wetter ms 1894); soöra (Urshult; Vide 1966); slåtterblomma (Torsås; Vide 1966). En del namn delades med ängsvädd Succisa pratensis: blåknappar (flera socknar i Sunnerbo; Vide 1966, J. Christoffersson ms 1993b, samma namn i Scheutz ms); blåmåns (Hallaryd, Göteryd; Vide 1966); järnört (Urshult; J. Christoffersson ms 1993b). – ”Blå” användes också om växter med lilaaktiga blommor; jämför namn på tistlar Cirsium.
Variation
Vanligen är de nedersta bladen hela, de övre flikiga, men då och då ses former med alla blad hela eller flikiga. Någon gång är blommorna inte bleklila utan rosa.