darrgräs
Briza media
Mer information om arten

Darrgräs växer ljusöppet eller i lätt skugga på torr till fuktig mark. I Småland är arten en av de bästa indikatorerna på traditionellt hävdad mark – den var förr ett av de mest karakteristiska inslagen i det småländska ängslandskapet. Helt naturliga ståndorter (bergbranter och rikkärrskanter) är ovanliga i landskapet. Växten är konkurrenssvag och försvinner vid igenväxning och gödsling. Med sina tunna och löst sittande jordstammar har den svårt att klara bete.

Darrgräset gynnas av god mineralämnestillgång. I områden med näringsfattiga, sura jordar är arten därför bunden till översilad mark, där näringstillgången är bättre, men är där helt beroende av fortsatt traditionell hävd. I områden med mindre urlakade jordar växer arten även i torrare miljöer, t.ex. i torrbackar, på naturbetesmark och i havsstrandängarnas övre delar. I dessa miljöer går igenväxningen inte så snabbt och arten klarar sig bättre. – På kalkrik mark kan man någon gång se darrgräset på starkt störd mark, t.ex. i grustäkter.

Överallt minskande men särskilt i de magra trakterna i sydväst.

Första fynd

Tidigast noterad av Wåhlin (1769) ´på torra ängar´ i trakten av Jönköping.

Bygdenamn och bruk

darrgräs, dallergräs och liknande (hela landskapet), skälvanegräs etc. (mest i väster), skallergräs (Vissefjärda); penninggräs (Långaryd, Vissefjärda); vägglusagräs (Uppvidinge; småaxen påminner om vägglöss; J. Christoffersson ms 1993b). Namnen (utom det sista) från Vide 1966.

Utbredning

Funnen i 1277 rutor; tidigare uppgifter från 258 rutor. Vanlig i större delen av Småland men bara ganska vanlig längst i sydväst. – Ursprunglig.

karta