sjöfräken
Equisetum fluviatile
Mer information om arten

Sjöfräken växer ganska grunt på gyttje-, dy- eller mineraljordsbotten i sjöar, åar och större bäckar. Den brukar bilda en zon innanför säv- och vassbältet, ibland ensam, ibland tillsammans med andra arter. I mera näringsrika vatten anträffas den ibland inne i och rentav utanför vassbältet. I sjöarnas och åarnas översvämningszon uppträder den ofta i stora bestånd. Arten återfinns även i strandängar, kärr med översilande eller stillastående vatten, laggkärr och dråg, i myrgölar samt på de gungflyn och mjukmattor, som brukar omge dessa. I kulturlandskapet föredrar den dammar, vattenhål och stora diken.

Växten betas hårt av kanadagäss och kan därigenom mer eller mindre försvinna längs långa strandsträckor (gässen äter stammens nedre, mjuka delar och ratar resten).

Första fynd

Indirekt uppgiven från landskapet av Linné (1745a) genom att han återgav det småländska namnet roxne. En lokal angavs först av Wåhlin (1769), kring Jönköping ´uti watten´ och ´på wåta ängar´ (den senare ståndorten avser artens ogrenade form, som tidigare räknades som en särskild art, E. limosum).

Bygdenamn och bruk

fräjen (Scheutz ms m.fl.); ströple (E. Fries ms 1810a), ströppelgräs (västra Jönköpings län; Vide 1966); färj (särskilt norra Kalmar län; Vide 1966, Bruce ms 2); alla dessa namn syftar enligt Vide på växtens ”spräckliga” utseende; ledvass, ledgräs (södra och sydvästra Småland; Vide 1966). Växten bryts lätt av och kallades därför knäckevass i sydvästra Småland (Vide 1966). Hos Linné 1745a finns namnet roxne, i Scheutz ms älggräs.

Utbredning

Funnen i 1380 rutor; tidigare uppgifter från 352 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.